Predikningar Ingmar Svanteson

Förelöparens och frälsarens födelse­be­rättelser är invävda i var­andra hos evangelisten Lukas. Redan förelöparens födelse väcker förundran och glädje där up­pe i Juda bergsbygd. Frälsa­rens födelse skall av änglarna förkun­nas som en stor glädje för herdarna i Betlehem. Förelöparen behövs, för att, som profeten säger, re­na och luttra guldet och silvret. Julen blir för många en svår högtid. Julens änglar får sällskap av de­mo­ner, som inte tål friden och gläd­jen.

”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Hanna, Samuels mor, har bett om och fått en son. Nu ger hon ho­­nom tillbaka till Her­ren. ”Så länge han lever, skall han vara gi­ven åt Herren”. Hon vet att Samuel är en gåva. Nu ger hon gå­van tillbaka. Hon fullgör något som väger tyngre än smärtan att förlora sonen för egen del. Så sjunger Hanna sin lovsång om hur Herren låter de ofrukt­sam­­ma fö­da ”sju gånger om”, medan de barnrika vissnar bort.

Jungfru Maria skyndar till Elisabet bärande på sin dyrbara gåva. Elisabet representerar det folk som väntar på den utlovade Messias. Också vi hör till dem som väntar. Inte minst under advent. Vi uppmanas av profeten Sefanja att jubla och höja glädjerop, att vara glada och fröjda oss av allt hjärta. ”Låt ej modet falla.” Han anger två skäl. Det första: ”Herren, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa”.

Hur kan en människas ord och vilja betyda så mycket? Marias svar på ängelns budskap är historiens nyckelreplik. Den helige Bernhard ”stannar upp” hela historien i ögonblicket mellan ängelns bud­­­skap och Marias svar. Han säger att hela världen faller på knä och väntar: ”Skynda dig, jung­fru, att svara. Ett ord från dig, och de olyckliga tröstas, de fångna fri­köps, de fördömda frias, alla Adams barn, hela ditt släk­te blir räddat. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud.”

Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids dynasti. Sidkias namn be­tyder: ”Jahve är min rättfärdighet”, men han levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergi­ven. Profeten utlovar en avkomling till David som skall mot­svara nam­net. ”Detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdig­het”.

Under de sju sista dagarna fram till jul låter kyrkan oss höra allt vad evan­­ge­listerna berättar om tiden närmast Jesu födelse. Idag och i mor­gon ur Mat­teus. Resten av dagarna ur Lu­kas evangelium. Matteus vän­der sig först till en judisk läsekrets. I sin släkttavla börjar han med Ab­ra­ham, trons fader för det utvalda fol­ket. Han var väl­­sig­nad, för att välsig­nel­sen i sin tur skulle nå alla folk. Det skymtar fram när Rut och Rachav nämns, vilka inte var av israelitisk släkt.

En ofruktsam kvinna skall, enligt profeten, bli moder till många barn. Hon måste vidga ut platsen för sin hydda, förlänga tältli­nor­na och göra tältpluggarna fastare. Hon skall utbreda sig bå­de åt höger och vänster, hon skall ta hedningars länder i be­sitt­ning. Hon uppmanas att jubla och ropa av fröjd. – Vem är det profeten talar om? Orden är först riktade till det förskjutna folket i Babylon, som genom sin deportation liknas vid en ”änka”, men nu skall få återvända.

”Jag är Herren, ingen annan finns.” Profeten Jesaja vittnar grandiost om den ende sanne Guden. Han har skapat himmel och jord. Han har danat jorden till att bebos. Han styr historiens gång. Också mörkret och olyckan har han i sin hand. Teolo­gin skall se­nare precisera och säga att han tillåter och använder så­dant, men inte direkt ”skapar” det. En gång skall han hålla dom. ”För mig skall alla knän böja sig”. Paulus skall långt senare använda ordet som bekännelse till Kristus, Herren.

Profeten Sefanja visste att det som drabbat Nordriket också skul­le drab­ba Jerusalem. Han kallar henne en motsträvig och befläc­kad stad. Hon varken lyssnar till, lyder eller förtröstar på sin Her­re. Men mitt i folket finns en kvarleva, en rest, ”en fattig och ödmjuk ska­­ra”. De har lämnat lögnen bakom sig, den lögn som säger men inte gör. Denna kvarleva lever både i lyssnande, lydnad och förtröstan. Därför hål­ler de också ut.

Hoppet som inte kommer på skam. ”Ångest och rådlöshet” – beskrivningen från en avlägsen tid låter märkligt aktuell. Bå­de na­tu­rens och samhällets stabilitet skakas. ”Bekymmer” kryper lätt in under huden och dräne­rar hjärtat på kraft, rymd och spänst. Ett litet ljus tänds när man hör om glädjen över att de äls­ka­de adventsångerna på nytt får sjungas i öppnade kyrkor. Det är glädjande, men det räcker inte att längta till gamla stämningar eller hur det var före pandemi och andra kriser. Ångest och råd­löshet be­höver den motmedicin som stavas hopp.