Predikan 22 söndagen under året 2022
Syr 3: 17-18, 20, 28-29; Heb 12: 18-19, 22-24a; Luk 14: 1, 7-14
Himlen har landat
Mitt i en tid där de flesta blivit blinda och döva för himlen och det eviga livet står kyrka och kloster som vittnesbörd om just det. När detta kloster invigdes utropade en av klostrets vänner: ”Himlen har landat!” Hans glada och frimodiga utrop får en tydlig bekräftelse och förklaring i dagens andra läsning ur Hebreerbrevet. Den klarsynte författaren talar om var vi befinner oss när vi kommit till ett kloster och särskilt till dess heliga mässa. ”Ni har kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.” Himlen har landat.
Vi fick löftet i det evangelium som vi nyss har lyssnat till: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Den klarsynte vet och ser att vi i gudstjänsten upphöjs ända till det himmelska Jerusalem. Synen behöver ödmjukhet för att se. Vi hörde det i första läsningen ur Syraks bok: ”Stor är Herrens makt, och av de ödmjuka blir den förhärligad”. Det himmelska sprider sig i hela klostret och allt som där görs, till och med till ekonomin. Den helige Benedictus säger att affärer skall göras upp så att Gud förhärligas i allt.
Klostrets hjärta är dess kyrka och gudstjänst. Ingenting får gå före gudstjänsten, trots att det av de blinda ses som bortkastad tid och möda. I gudstjänsten frambärs lovsång till vår Skapare för hans rättfärdighets domar. Gudstjänstens källa och höjdpunkt är den heliga eukaristin. Där landar himlen inför våra ögon.
Hebreerbrevet öppnar ögonen på oss som fortfarande är skumögda, så att vi ser, ser att vi inte är ensamma. Vi är långt flera än de vi kan se med våra fysiska ögon.
”Vi står inför mångtusende änglar och helgon.” Vi påmindes om det redan i syndabekännelsen. Vi bad inte bara våra bröder och systrar om förbön. Vi bad också änglarna och helgonen att be för oss. Vid altaret skall vi snart sjunga det trefaldiga Helig. Men denna tillbedjan pågår dag och natt i den himmelska och kosmiska liturgin. Vi instämmer i änglarnas ständiga lovsång inför den gudomliga tronen. Hebreerbrevet kallar det en ”festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen”. Det är alla de som har blivit födda på nytt i det heliga dopet. De har hållit ut i den tro som gjort dem rättfärdiga.
Så kommer författaren till det avgörande. ”Ni står inför Gud, allas domare, och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund”. Hela Hebreerbrevet handlar om förbundet mellan Gud och hans folk. Brevet berättar hur det gamla förbundet, instiftat på Sinai berg, övergår och fullkomnas i ett nytt förbund på Sions berg. Vi hör om detta förbund i varje eukaristi när Jesus genom prästens mun säger: ”Detta är mitt blod, det nya och eviga förbundets blod som blir utgjutet för er och för de många till syndernas förlåtelse”. Det är detta förbund som når sin fullbordan i det himmelska Jerusalem, men som ”landar” inför våra ögon i varje eukaristi.
Tron vet det. Den söker det för att ”nådens liv i oss skall bevaras och växa”, som vi bad i kollektbönen. Vi bad att kärleken väcks till liv i våra hjärtan. Över gåvorna på altaret ber vi att de ”heliga tecknen skall bli uppenbar verklighet i våra liv”. I evangeliet uppmanade oss Jesus att bjuda in ”fattiga och krymplingar, lytta och blinda”. Vi har dem alldeles inpå oss. I familj och bland vänner och dem vi möter. Evangeliet uppmanar oss att se dem och att betjäna dem. Benedictus uppmanar oss att bära deras kroppsliga och moraliska svagheter med största tålamod.
Det förutsätter att vi får den egna blindheten botad, så att vi ser. Också här gäller Jesu löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Endast den ödmjuke ser. Och det börjar med att genomskåda sin egen blindhet, också den om sig själv. Genom ödmjukhet landar himlen i det egna hjärtat.
För de första kristna var den ödmjuke Kristus det stora föredömet. De hade förstått att ödmjukhet ger lärjungen del av Jesu liv, att ödmjukhet är vägen till liv.
Det är svårt att klargöra vad ödmjukhet är. När man skall tala om den glider den lätt ur händerna. Det första steget är därför att be om klarsyn. Ett andra steg är att lära känna helgonen. De var ödmjuka, men rakt inte bleka och räddhågade. De var frimodiga och starka. De varken förminskade sig eller förhävde sig. Ödmjukheten gjorde dem förvisso mjuka och saktmodiga, men långt ifrån veka. Snarare oböjliga som stål. Gester och bugningar gör ingen människa ödmjuk. Jesu liknelse är inte ett råd för den som är bjuden på middag.
Jesus talar om måltiden i Guds rike. Beredd för de ödmjuka. De som tror sig förtjäna tillträde till den måltiden förpassas till sista platsen, om ens det. ”Käre vän, flytta dig högre upp”, det är vad prästen säger till den botfärdige i biktstolen. Samma mönster upprepas i den heliga mässan.
Ödmjukhet har med sanningen att göra, sanningen om människan och hennes plats i tillvaron. Där Gud försvinner och människan tror sig vara suverän herre, där blir ödmjukhet något obegripligt. Men när Gud är avskaffad, förnedras snart också människan. Makten tar över och de svaga trampas ner.
Den ödmjuke inser sin belägenhet och söker hjälpen. Han misströstar aldrig om Guds barmhärtighet. Det är det som fyller hans svaghet med kraft. ”Herren ger mig ny kraft”, sjunger vi i herdepsalmen. ”Med Guds hjälp stormar jag över vallen,” sjunger en annan sångare. ”Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa”, sjunger jungfru Maria.
I stället för att döma oss, gjorde Gud sig själv ödmjuk. Han ville bota högmodet genom själva dess motsats: vad som hade fallit genom högmod, skulle återuppstå genom ödmjukhet”. När Ordet blev människa iklädde det sig ödmjukheten. Genom ödmjukhet sög han giftet ur högmodet och berövade det dess kraft. Han ödmjukade sig ända till döden och blev upphöjd på tredje dagen. Det öppnar en smal, men fullt framkomlig väg till allt större frihet och allt större glädje. Det är det hisnande och märkliga – ödmjukheten är svaret på alla livets och själens stora problem (Tomas Merton). Den som har funnit ödmjukheten har besegrat sina fiender. Demonerna flyr den ödmjuke (Starets Siluan).
I den heliga eukaristin ser den ödmjuke att vi ”står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen, inför Gud och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund”.
Himlen har landat för att göra oss delaktiga av Jesu Kristi ödmjukhet. Och en gång få se Herren, ansikte mot ansikte.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
