Kortpredikan 7 september 2022

1 Kor 7: 25-31; Ps 45: 11-12, 14-17; Luk 6: 20-26

Paulus talar om att leva ”i världen som om vi inte levde av den”. Hans ord doftar frihet. Ett oberoende av de makter som styr den här världen och lätt får makt också över de troen­de.

Samma frihet hör vi i Charles de Fou­caulds bön: ”Vad som än hän­­der, tackar jag dig”.

Ignatius av Loyola talar om ”indifferens” (indifferentia), en frihet som inte är lik­giltighet, men ett oberoende av de yttre villkoren, parat med beredskap att göra Guds vilja ”vad som än händer.”

Cassianus talar om att inte bedras och berusas av framgång­ar och berömmelse. ”Ve er när alla berömmer er”, säger Jesus. Men inte heller slås ner av motgångar och fjätt­ras av bedrö­velse och själv­ömkan.

Jesus prisar dem saliga som de flesta beklagar, dem som ”är fat­tiga och som hungrar, dem som ha­tas, stöts bort och avskys”.  

Det efterfrågar vår förbön för de drabbade och barmhärtig­he­tens gärningar för att bistå. 

Men det viktigaste får inte fattas. 

”Framför allt som ska bevaras, må du bevara ditt hjärta!”

Psalmisten visar vägen: ”Glöm ditt folk och din faders hus, så att konungen får ha sin lust i din skönhet”. ”Din faders hus” motsva­rar ”den värld som går mot sitt slut”.

Någon behövs som lär oss att be: ”Vad som än händer, tackar jag dig.”

Och inte bara lär oss. Vi behöver någon som själv är fri och som vill ge oss denna fri­het.

Kristus ”är vår frihet”, säger aposteln. Han ger oss sig själv och därmed sin egen frihet, när vi tar emot honom i den heliga euka­ristin och ingenting före­drar framför kär­le­­ken till honom.

                                                                                                                            pater Ingmar Svanteson