Predikningar Ingmar Svanteson

Jesus talar i sin hemstad Nasaret, i synago­gan. Lukas beskriver därmed villkoren för att lyssna till Guds och Jesu ord. Den första reaktionen var fascination över ”de ljuvliga ord som utgick ur hans mun”. Men reaktionen går snart över. De menar sig re­dan känna igen honom som ”Josefs son”. De tror sig redan ve­ta vem han är. De kräver tecken och bevis. De tar anstöt i stället för att lyssna och tro. Kan den som de sett växa upp mitt ibland dem vara något me­ra än ”Josefs son”?

Födda på nytt. När vi hör Jesu uppräkning av allt ont som kan komma ur människans hjärta är det lätt att tappa modet. Den kusliga uppräkningen ifrågasätter den naiva tron på människans själv­kla­ra god­het. Men uppräkningen är obehaglig främst för att alla ändå känner igen dessa laster. De finns, och inte bara som udda undantag. Vi känner igen oss själva, om än inte i alla exemplen. Är det så illa ställt med människan? Vi anar behovet av adekvat hjälp. Det räcker inte med moraliska bud.

Den helige Augustinus hörde inte till dem som grävde ner sina talenter. Han hade många och han använde dem till fullo. Få personer har påverkat den kristna kyrkan som denne biskop och kyrkolärare. Han levde för sexton sekler sedan, men har kallats den första moderna människan. Hans självbiografi, Bekännelser, är inte alltid lättläst men det beror på hans filosofiska utvikningar och inte på att den skrevs för länge sedan. Också idag känner vi igen oss i hans ord: ”Du, Herre, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess det finner vila i dig”.

På den heliga Monicas dag hör vi aposteln uppmana de kristna i Thes­salonike att ”hålla sin kropp i helgd och inte utelämna den åt lidelser och begär som hedningarna, som inte känner Gud”. Det är en träffande beskrivning av den heliga Monicas´ son den helige Augusti­nus före hans omvän­del­se. Han levde i många år med en kvin­na och kunde inte tänka sig att avstå från samlivet, trots att han med sitt för­nuft hade förts till kristen övertygelse. Hans kamp för att över­vin­na sina kropps­liga begär blev lång och hård.

Aposteln Paulus har genom Timotheos fått rapport om det som har hänt bland de kristna i Thessalonike. Nu berättar han för dem vad det har betytt för honom. Han har fått nytt mod i alla sina svårigheter och lidanden. Han in­te bara tackar Gud för dem. Han säger: ”Nu lever vi, när ni står fasta i Herren”. Han tackar för ”all den glädje” som väcks i ho­nom.

Paulus berättar hur han ”förmanade och uppmuntrade” de troen­de i Thessalonike.  Han ”vädjade” till ”varenda en av er” att leva ett liv ”vär­digt den Gud som kallat dem till sitt rike och sin härlig­het”. Han gjorde det också genom sitt föredöme. Han ville inte ligga försam­lingen till last rent ekonomiskt, även om han hade rätt till lön. Ingen skul­le kunna säga att han arbe­ta­de för egen vinnings skull.

De olärda apostlarna, tullmän och fiskare, trädde upp mot hela världen, mot fi­losofer, talare och härskare – det är för Chrysostomos ett bevis för budska­pets sanning. Deras Herre hade inte förmått övertyga sitt eget folk. Nu trädde apost­lar­na upp för hela världen. Enligt traditionen predikade Bartolomaios i Indien, Me­so­potamien och Armenien. ”Om de inte sett den Uppstånd­ne, skulle de inte ha spelat med så stor insats,” säger Chrysostomos.

”Gud älskar er”, skriver Paulus i sitt första brev till de kristna i Thessa­lonike, kanske den äld­sta texten i Nya Testamentet, skriven från Ko­rinth år 49 eller 50. Brevet glöder av apostolisk värme och glädje. Aposteln minns hur thessa­loni­kerna ”vände om från avgudarna till Gud för att tjäna den lev­ande och san­ne Guden”. Hans ”evangelium” var inte bara ”ord”, utan fyllt med ”kraft och he­lig ande”. Han ser hur de tre gudomliga (teologala) dygderna, tron, kärleken och hoppet har ingjutits i dem och präglar församling­en.

Valet som befriar. När vetenskapen beskriver verkligheten får vi en bild av sträng lagbundenhet. Allt har sin givna orsak, beskriven av sociologi, psykologi, genetik. Någon frihet finns egentligen inte. Mate­ri­a­lis­ten tror att detta är allt. Men i praktiken räknar man ändå med ett undantag. Den mänskliga frihe­ten. Männi­skan har en intuitiv insikt om denna frihet. Att hon är i stånd att välja. Och att göra det i frihet. Det är hennes storhet och värdighet. Det skiljer henne från alla andra varelser i tillvaron.

Pius X var påve 1903-1914 och verkade enligt valspråket: ”Förnya allt i Kris­tus”. (Efes 1:10) Han bekämpade libe­ral teo­logi (modernism) och blev en stor reformpåve genom att förnya li­turgin, inte minst den li­tur­giska sång­en. Han upp­manade till fli­tigt bruk av de he­­­liga sak­ra­men­ten. Till och med till daglig kommunion, vilket då var mycket ovanligt. Han kom från en enkel och fattig familj. När fadern dog och den bliv­an­de på­ven var 17 år var det nära till svälten för den stora familjen.