Kortpredikan 13 juli 2022

Jes 10: 5-7, 13-16; Ps 94: 5-10-14-15; Matt 11: 25-27

Profeten berättar hur Guds försyn kan se ut. Det assyris­ka riket hade på 700-talet f.Kr. besegrat det israelitiska Nordriket och ho­tade Jerusa­lem. Herren låter det ske, eftersom folket har avfallit från förbundet. Han använder Assur som verk­tyg. 

Men Assur grips av högmod och tror sig vara suverän. ”Med min hands kraft har jag utfört detta.” Profe­ten frågar: ”Skall då sågen för­hä­va sig mot honom som sätter den i rörelse?” 

Mönstret upprepar sig i historien. Makter och välden av­löser var­andra. De flesta tycks begå samma misstag som Assur. Men det är Gud som leder histo­rien efter sin plan. 

I evangeliet ser vi att försynen inte är en opersonlig makt, utan en Fader, som uppenbarar sin plan ge­nom sin Son. 

Det onda som drabbade Sonen, ångest, gissel och spjutet i hans sida, ingår i den planen. Gud låter det ske för att vända det onda till det högsta goda. 

Också Kyrkan och den enskilde hotas och utsätts för angrepp. Gud låter det ske, men utan att förlora kontrollen och utan att över­ge sitt folk.

Katarina av Siena säger till dem som ”förargas och gör uppror mot det som händer dem: Allt framgår ur kärleken, allt sker med hänsyn till människans frälsning, Gud gör endast sådant som tjä­nar detta mål”.

För de ”lärda och kloka” är det fördolt, men det uppenbaras för dem ”som är som barn”.

De högmodiga blir alltmer förblindade och förbittrade, de ödmju­ka och renhjärta­de dras genom Anden in i Sonens lovprisning av Fadern.

I den heliga eukaristin, som är både offer och kommunion, gör Kyrkan Sonens ord till sina egna ord: ”Jag prisar dig, Fader, him­lens och jordens Her­re”.

                                                                                                                pater Ingmar Svanteson