Predikningar Ingmar Svanteson

”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.” Israeliterna hade fångats i en fälla. De hade fienderna bakom sig och ett hav framför sig. De klagade och anklagade Mose. ”Det vo­re bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen”. Mose svarar: ”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla där­vid.”

En plats för vila. En skatt skymtar fram. Ett ord i evangeliet fascinerar. Jesus säger: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite”. Hans apostlar har varit på ett av sina första uppdrag och de har just berättat om vad de gjort och undervisat om. De var utmattade, eftersom det kom så många att de inte ens fick tid att äta. Då ger de sig alla av i en båt till en plats där de hoppas få vara ensamma, men deras plan upptäcks och folket genskjuter dem landvägen.

”Ingen skall höra hans röst på gatorna”, säger profeten om ”Her­rens tjänare”. Han skall inte ”träta och ropa”. Ändå skall ”han en dag föra rätten till seger och hans namn skall ge folken hopp”. Att han förkunnar ”rätten för folken” kan vi läsa om i kyrkans so­ciallära. Vad skulle inte hända om folkens ledare började läsa den? Den som läser eftertänksamt upptäcker ett kännetec­ken som ock­så Benedictus citerar i sin regel. ”Han skall inte bryta det knäckta strået eller släcka den rykande veken.”

Mose räddas ur Nilflodens vatten, för att senare rädda folket ur slaveriet i Egypten. Han fostras och får undervisning vid Faraos hov, för att senare kunna leda folket. Mose liv står under Guds ledning och försyn. Men alla ville inte lyssna. Den landsman som hade gjort orätt och förmanas av Mose känner sig kränkt och reagerar i upprört hög­mod: ”Vem har satt dig till hövding över oss?” 

”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Jesu ord måste ha varit chockerande, inte minst när de först utta­la­des. Familjen var samhällets grundsten, be­kräftad av Mose lag. Redan i Bergspredikan hör vi samma chockerande anspråk: ”Ni har hört att det blev sagt, men jag säger er”.

Det benediktinska ”och-et”. Egentligen skulle en präst som inte är benediktin ha predikat denna dag, men han fick förhinder. Vi gladde oss igår över vår biskops predikan om Benedictus´ vishet. Vi som själva är benediktiner blir ju lite ställda när vi får frågan om vad som är ”typiskt benediktinskt”. Jag tar min tillflykt till ett enda litet ord – ordet ”och”. Få ord är viktigare i den helige Benedictus regel som ju inte handlar om något särskilt utan om allt.

Den stora berättelsen om människans väg ut ur mörkret för att få se Guds ansikte rymmer många miniberättelser. Josef och Israel får se varandras ansikte. Sonen sin faders och fadern sin älska­de sons ansikte. Josef grät länge vid hans hals och Israel blir trös­tad. Det är en miniberättelse i den stora berättelsen om hur Sonen återför­enas med Fadern efter fullbordat verk.

”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.” Det är först ett budskap till apostlarna, men det gäller alla. Både den som undervisar och den som lyssnar. Den som undervisar och vägleder får inte ”lära, förordna eller be­falla något som avvi­ker från Herrens bud”. Abboten/prästen/föräl­dern under­visar i kraft av sitt ämbete, men också genom sitt ex­em­pel. Både ge­nom sin lära och sitt liv.

Josef prövar sina bröder. Inte för att plåga eller straffa dem. Han vet att prövningen behövs och han kommer senare att villkorslöst förlåta dem. Han gråter när han ser deras vånda. 1917 års översättning säger att bröderna var hemsökta av ång­est. Bibel 2000 talar om förtvivlan och olycka.

”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Jakob hade bedragit och lurat. Han hade lurat till sig sin bror Esaus välsignelse genom att bedra sin blinde far Isak. Han kallade sig med sin brors namn, som svar på faderns fråga vem han var. Den nattliga brott­ning­en vid Jabboks vadställe är kulmen på en lång omvändelse. Den okände mannen, hans eget sam­vete, Guds repre­sentant i hans och vårt innersta, frågar efter hans namn.