Predikan Kristi Kropps och Blods Högtid 2022

1 Mos 14: 18-20; Ps 110: 1-4; 1 Kor 11: 23-26; Luk 9: 11b-17

Närvaro, offer, helande

Den högtid vi firar idag, Kristi kropps och blods högtid, är Herrens största gåva till sin kyrka. Aposteln Paulus vittnar om det i andra läsningen, det äldsta skrivna vittnes­bör­­­det vi har om den heliga eukaristin: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er”.

    När det uppstår debatt och stri­dig­heter om hur eukaristin skall firas, då får vi inte glömma att eukaristin till sitt in­nersta är en gåva från Herren själv. Ingen män­­niska, varken påven eller biskoparna, råder över eu­ka­ristin. Kyrkan tar emot den som en gåva från Herren som Paulus ut­tryckte det. Gå­van har förvaltats av Kyrkan i en obru­ten tradition från Kristus själv: ”Han tog ett bröd, tac­kade Gud och sade: ’Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig’”. Apos­teln fortsätter: ”Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni allt­så Her­rens död, till dess han kommer.” Kyrkans uppgift är att förklara, förvalta, fira och förkunna den gå­va som lagts i hennes händer. Tho­mas av Aquino säger att ”ing­en kan tillräckligt be­skriva sötman i detta sakrament”. Ändå måste kyrkan göra det, ty det är inte likgil­tigt vad vi tror om eukaristin. Vi sam­lar det i tre ord: Närvaro, offer, helande.   

    Närvaro – Med ord från det förs­ta förbun­det kan vi ödmjukt och frimodigt formulera vår tro som en (retorisk) fråga: ”Finns det något an­nat folk vars gud är det så nära som vår Gud är oss nä­ra?” Gud blev närvarande i Marias sköte. Under trettio år lev­de han i Nasaret, utan att man till det yttre kunde märka det. Både anför­vanter och vänner trod­de att han var Josefs son. Ändå var han från början Emmanu­el, Gud med oss. Var­je katolsk kyrka är ett tecken på denna närvaro. Den brinnande lampan vid tabernaklet vittnar om den. Den tro­ende böjer knä inför denna närvaro. I eukaristin vilar den fördolde men san­ne Guden på alta­ret som bar­net en gång i Betle­hems krub­ba. Vi tillber ho­nom på samma sätt som her­darna och de vise männen gjor­­de.

Under några korta år utförde han det verk som Fadern sänt honom att utfö­ra, med kul­men i offret på Golgota. Där gav han sitt liv för världens synder, för att för­sona och förena oss människor med Gud, med vårt sanna jag och med va­rand­ra. Hans offer togs emot av Fa­dern, som uppväckte honom från de döda. Detta var det bud­skap som apost­larna förkunnade och som spred sig i hela den dåtida världen. Men förkunnelse av bud­ska­pet var inte allt som den unga kyr­kan gjorde. Före sin död in­stiftade Jesus sin kropps och sitt blods sakrament. Han befallde sina apostlar att ”gö­ra detta” till hans åminnelse. Till Jesu befallning hör något djupt mänsk­ligt: ”Gör detta till min­ne av mig”. Minnet hör till människans dyrbaraste utrustning. Trots att ti­den går och hon själv för­änd­ras kan hon i minnet gå till­baka till det som hänt tidigare i livet. I sitt minne bär hon med sig hela sitt liv. Hon kan se på ett fotografi av sig själv som barn och säga: det är jag. Där­för är det också så smärtsamt när minnet sviktar. Utan minne vet män­niskan inte längre vem hon är eller vart hon är på väg.

Kyrkan har också ett minne som hon firar i den heliga eukaristin. Hon firar den för att inte glömma vem hon är, Jesu Kristi kyrka. Utan den konkreta eukaristin skulle budskapet förflykti­gas till teo­rier och allmän and­lig­het.

Offer – Eukaristin är inte bara Kristi närvaro, utan också Kristi offer. In­te ba­ra som något förflutet, utan som något närvarande. Från äldsta tid har eukaris­tin kallats of­fer. Kristus antyder det själv när han instiftade måltiden, ”detta är min kropp som off­ras för er”. Den sista måltiden med lärjungarna fö­re­grep offret dagen efter på Gol­go­ta. Eukaris­tin gör Kristi offer närvarande. Det uppre­pas inte, men det fortsätter. Un­ge­fär som en symfoni, som fullbordats när kompositören skrivit den sista noten, men som är när­var­ande och ”fortsätter” varje gång den uppförs. Det är inte prästen som firar eukaristin. Den egentli­ge celebranten är Kristus. Prästen er­sätter inte en från­varande, utan synliggör Kristi närvaro. Han lånar sina händer och sin röst åt ho­nom som nu är evig Överste­präst och ständigt vädjar för oss inför Fa­dern i him­len.  

    Eukaristin är inte bara Kristi offer. Den är också kyrkans offer. Och därmed vårt of­fer. Vi går inte i mässan för att ”få ut något”. Det vore att ”utnyttja” eukaris­tin för eg­na syften. Vi går i mässan för att lämna ut oss. ”Frambär er själva som ett levande offer, säger aposteln. I offertoriet bär vi fram bröd och vin som symboler för våra liv. Vi för­enar våra liv med Kristi offer och överlåtelse åt Faderns vilja. I eukaristin säger vi: ”Ske din vilja”. Vi lämnar över be­stämmande­rät­ten över våra liv till Kristus. Vad som än händer tackar vi och överlåter oss. ”Må han fullkomna oss till en evig gåva åt dig.” Det är då vi lär oss vårt totala beroende av hans offer och av hans helande nåd.

Helande – Därför är eukaristin både offer och närvaro, både överlåtelse och gåva. Gåvan ges i den heliga kommunionen. Före kommu­nio­nen säger de troen­de: ”Her­re, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord så blir min själ he­lad”. Detta är en fortsättning av vad Jesus gjorde under sitt liv, också före Golgota. Han botade sjuka, mät­tade hungrande, upprättade betryckta, gav förlå­telse och hopp, upp­väck­te döda.

Inget annat sakrament är så hälso­bringande, säger den änglalike lära­ren. I euk­a­ristin renas vi från synderna, här växer dygderna och själen mättas med en mängd nådegåvor. Man dricker An­dens ljuvlighet ur själva källan. Kommunikan­ten blir del­aktig av det som Kristus gjor­de för alla dem han mötte.

Vad kunde vara dyrbarare än detta sakrament? Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod. Kristus, Gud och fullkomlig människa, ges kommunikanten under brödets och vi­nets oansenliga gestalter.

    Samtidigt – det vi ser och smakar, eukaristins bröd och vin, är lika oansenliga som hans människliga närvaro. Endast tron upptäcker vem han var som hel­ade dem som kom i beröring med honom. För att denna helande och förvandlande närvaro skulle inskrivas i de troen­des hjär­tan gav han oss detta sakrament. Kommunionen är inte ett pris för de lycka­de och fram­gångsrika. Det är medicin för de sjuka och svaga. Men inte för att förbli i det gamla, utan för att förvandlas av honom som ger sig själv. Den troende säger sitt ”Amen” för att inte längre leva för sig själv, utan för honom som dog för våra syn­der och uppstod för att vi skulle leva ett nytt liv, i lydnad, tacksä­gelse och förund­ran.

Låt oss med sådan vördnad fira Kristi kropps och blods mysterier, att vi ständigt får er­fa­ra hans återlösnings frukter i vårt liv.

Amen.

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson