Kortpredikan 23 juni 2022
2 Kung 24: 8-17: Ps 79: 1-5, 8-9; Matt 7: 21-29
Människorna uträttar och bygger mycket. Men allt kommer inte att bestå.
År 597 f.Kr. hände det otänkbara. Jerusalem intas av babylonierna och templet berövas alla sina skatter. Senare skulle templet brännas och murarna brytas ner. Kungen och de flesta i folket fördes bort i fångenskap.
Mänsklighetens historia, också när framstegen tycks närma sig det optimala, följer samma mönster. Uppgång och fall.
Också i kyrkan, bland dem som lyssnar till Jesus, möter vi samma mönster.
I slutet av Bergspredikan talar Jesus om det hus som rasar, och raset blev stort.
Människorna hör, men gör inte. De ropar ’Herre, Herre’; de utför till och med underverk i hans namn, men trots ”religiösa” förtecken handlar de inte efter vad de hört. Fallet blir snarast större, eftersom de lyssnat till det slutliga.
Benedictus hänvisar i prologen till Jesu ord i bergspredikan: ”Så slutar Herren sitt tal och väntar av oss att vi dagligen i handling skall besvara dessa hans heliga maningar”.
Finns det husbyggen och handlingar som kommer att bestå?
Vi fick veta att ”de obetydligaste av folket lämnades kvar” i Jerusalem. Herrens apostel säger: ”Det som är svagt i världen utvalde Gud så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud”.
När Paulus själv berättar vad han ”byggt” som apostel, då tillägger han: ”dock inte jag, utan Herrens nåd har som varit med mig”.
”Om inte Herren bygger huset, är arbetet förgäves.” Men det eliminerar inte människans medverkan. Herren förväntar sig att vi inte bara blir ordets hörare, utan också dess görare.
Jesus beskriver det bygge som består, ända in i evigheten.
”Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund… det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund.”
pater Ingmar Svanteson
