Predikan 25 söndagen under året 2022

Am 8: 4-7; Ps 113: 1-2, 4-8; 1 Tim 2: 1-8; Luk 16: 10-13

Bön för makthavarna

I söndags gjorde vi två saker för vårt land. Vi röstade och vi firade mässa. Idag, och varje söndag året runt, fortsätter vi att be för dem som får uppdraget att styra och leda.

    Det är lätt att fångas av förakt för dem som har makten. Man talar om ”politikerförakt”. Men kyrkan föraktar inte dem som har samhällelig auktoritet. Med hänvisning till fjärde bu­det – Hedra din fader och din moder – uppmanar hon oss att hedra dem som av Gud har fått myndighet och ansvar i samhället. Det ute­sluter förvisso inte kritik, men förakt är inte den kristna håll­ningen. När bad du för dina politiska motståndare sist? I dagens andra läsning uppma­nar aposteln oss till ”bön och åkal­lan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt”. Från första tid har kyr­kan sett det som sin plikt att be för dem som har makten. Det var inte självklart. Skulle man be för dem som mötte kyrkan med smälek, mot­stånd och ibland blodig förföljelse? I de äldsta doku­men­ten om kristen gudstjänst ser vi hur kyr­kan alltid har bett, inte bara för de svaga, utan också för makthavarna. ”Löna inte ont med ont, utan besegra det onda med det goda”, ha­de apos­teln skrivit till de kristna i Rom, den stad där kej­saren residera­de. Att be för kejsa­ren var ock­så en markering, eftersom denne kräv­de till­bedjan av sina undersåtar. Bönen var en stillsam påminnelse om att han bara var en människa. Men det kunde kosta. Att vägra bara några rökelsekorn inför kejsa­rens bild kun­de kosta livet. Idag kan man bli socialt ut­stött och mis­ta sitt arbete om man inte instämmer i det politiskt kor­rekta, till exempel väg­rar att delta i aborter.

När och var bad man för makthavarna? Apostelns ordval visar att det framför allt skedde i eukaristin, kyrkans viktigaste bön. I kyrkans centrum, vid hennes altare, har man från för­s­ta tid bett för ”kungar och alla som har makt”. Det är kyrkans vikti­gaste tjänst för vårt land och vår värld.

Indirekt visar aposteln hur vi skall se på vår omgiv­ning och våra medmänniskor. De är inte främ­­­ling­ar eller fien­der, även om de står långt från kristen tro och kanske bekämpar den. De är medmänni­skor med ett uppdrag, skapade av vår gemensamme Fader och åter­lösta av hans Son. De som har makten har fått den av Gud, även om de inte själva vet om det. Pilatus fick höra det av Jesus: ”Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte fått den från ovan”. De har uppdra­get att eftersträva det ge­mensamma bästa, fred, rätt­visa och fri­het, de tre ting som kyrkan ber om för makthavarna i långfredagens stora förböner, men som på olika sätt in­går i varje söndags förbön. Guds folk fullgör den prästerliga uppgift de fått i dopet. Också om man lever i kloster. Star­etsen Siluan säger att munkens hu­vudupp­gift är att be för hela världen.

Aposteln ger en motivering för sin uppmaning: ”så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt”. Bakgrunden till hans ord är att de första kristna ofta be­skyll­des för att va­ra fiender till staten eller till den gemensamma ordningen. Det ligger inte så långt från da­gens medvetna försök att marginalisera kyrkorna och göra tron till en pri­vat­sak. ”Tro vad ni vill, men blanda inte in det i politiken.” Sådana krafter riskerar att såga av den gren makthavarna själva sitter på. Intolerans mot och o­kun­nig­het om tro och religion leder i slut­ändan till ett omänskligt sam­hälle. Kyr­kans mora­liska röst i den po­litiska de­bat­ten är inget knep för kyr­kan för att skaffa sig egna förde­lar. Kyr­kan vill bidra till ett sam­häl­le som gagnar alla och det gemen­samma bäs­ta. Vad skulle inte kunna hända om alla i riks­da­­gen tog sig tid att läsa Den katolska socialläran? Men det är kanske för mycket begärt, nyutgåvan är ju på över tolv hundra sidor.[1]    

Ändå är kyrkans huvuduppgift inte den politiska. Vi hör det när aposteln säger att bön för alla som har makt är ”riktigt och behagar Gud vår frälsare”, men sedan direkt fortsätter och säger att denne Gud ”vill att alla män­niskor skall räd­das och komma till insikt om san­ningen”. Kyr­kans bön för alla maktha­vare växer fram ur hen­nes tro på den ende sanne Gu­den, allas Skapare och Räd­dare. Hon vitt­nar om något ut­över män­niskans egna försök att finna svar på både samhällsfrågor och frågorna om livets mening och mål. Av­gudar, sär­skilt mammon, är grym­ma potentater. Förr eller senare läm­nar de människan i stic­­­ket.

Kyrkan bekänner en Gud och en förmedlare mellan Gud och människor! Det är provo­cerande, men hon skulle svika både Gud och män­niskor om hon reducera­de sig själv till en religion bland andra. Det starkaste skälet till hen­nes frimodiga budskap är att den­ne ende förmed­lare, vår Herre Jesus Kristus, gav sig själv till lösen för alla. Han gav sitt liv för att lösa och befria alla människor från hennes värsta fiender, tomheten, mörkret och ång­es­ten. Eller med klas­sis­ka ord: synden, döden och djävulen. Vår Herre Jesus Kristus är vitt­nesbördet om Guds vilja att ”alla män­ni­skor skall räd­das och kom­ma till insikt om san­ning­en”. Det är förvisso anspråksfullt, men knappast hotfullt.

Varje gång vi firar eukaristi ber vi och be­känner vår tro på ”en enda Gud” och ”en enda Herre”. Därför ber kyr­kan för he­la världen och infogar sin och hela världens nöd i Kristi lid­ande och offer, i hop­pet om ”nya himlar och en ny jord”.

Eukaristin rustar oss för vittnesbördet, i ord och handling. Så att hela världen dras när­ma­re den kosmiska tacksägelsen i tidens fullbordan, där Gud blir allt och i alla.

Amen.

                                                                                                                   pater Ingmar Svanteson

[1] Den katolska socialläran. Veritas 2019.