Predikan 5 Påsksöndagen 2022

Apg 14: 21b-27; Ps 145: 8-13b; Upp 21: 1-5a; Joh 13: 31-35

Det verkligt nya

Ett litet ord möter flera gånger i dagens läsningar och liturgi, ordet ny eller nytt. In­gångs­anti­fonen sjöng om den nya sången (canticum novum). I andra läsningen hör­de vi om en ny himmel och en ny jord och om det nya Jerusalem. I evangeliet hör vi Jesus tala om ett nytt bud. Den som sitter på den him­melska tro­nen hör vi säga: ”Se, jag gör allting nytt”.

    För många är själva ordet lockande. Reklamen utnyttjar det skoningslöst. Andra är trötta på det myckna nya och söker hellre något stabilt och rent­av gam­­malt. En första slutsats är enkel. För att det nya skall vara bra måste det ha kvali­tet. Något nytt med livs­längd. Något både nytt och gammalt. Det är detta som varje män­niska i sitt inner­sta läng­tar efter. Även om hoppet är över­täckt av tjocka lager med förgänglig brå­te. En längtan efter det förlorade paradiset, efter det verkligt nya, som aldrig förgår eller blir gam­­malt.

    Det är detta nya som påsken förkunnar, Kristi uppståndelse från de döda. Han nöj­de sig inte med att förkunna en ny lära eller en ny lag. Han dog och uppstod från de döda för att åter­ge männi­skan det nya livet. Slutbönen i dagens mässa talar om ”det folk som Gud har låtit uppstå till det nya livet”. Det är detta folk som skrifterna syftar på när de talar om den nya männi­skan som sjunger den nya sången. De sjunger för att de följer det nya bu­det, kärle­kens bud. Rent bokstavligt är budet inte något nytt. Redan Mose lag för­kunnar det. Det nya är att den uppståndne Kristus befriat männi­skan från syndens skuld och ingju­ter sin An­de i henne och ger henne kraft att följa budet. Där­för är hans bud lätta att bära.

    Men här glesnar skarorna av dem som gärna vill få del av det nya. Många vill ha det nya, men i måttliga doser. De stora gåvorna får gärna vänta, åtminstone ett tag. Det räcker med lite lagom. En ”lätt-version” som inte kräver för mycket. Då blir tron

”civil-religion”, en an­pas­sad och korrekt kristendom som inte förargar någon, men heller inte ger nytt liv åt någon. Inte ens när hon påminns om den dag, då allt är bor­ta.

    Det kommer en dag då jag är borta. Vi hörde det i andra läsningen, där Johannes ser in i det yttersta och slutliga. ”Det som en gång var är borta.” Löftet om att tårar, sorg, klagan och smärta är borta, det kan alla hoppas på. Men att jag själv skulle va­ra borta, vara bort­glömd, det skjuter man helst ifrån sig. Det sekulära alternativet är att själv avslu­ta sitt liv, ett liv utan hopp. Det är många som använder den kristna tron för att få bättre livs­kva­litet, kanske ett lagom andligt liv. Gärna med stöd av ordning och kloka normer. Men då använder man den kristna tron som ett me­del för att i öv­rigt fortsätta som förut. De vill gärna tjä­na Gud, bara de får ha kvar Mammon också. Hur rea­ge­rar jag själv när jag hör honom som sitter på tronen och säger: ”Se, jag gör allting nytt”? Vill jag det? Är jag beredd att låta honom göra hela mitt liv nytt?

    Det betyder inte att den här jorden eller Guds skapade värld skulle vara något ont. Men allt måste för­­­vandlas och förnyas. Ty allt är skadat av synden och står under för­gängelsen. Det har inte bara en Gud, utan många. Paulus talar om att bryta mot första budet, ”Du skall inga andra gudar ha…”. Det sker när man har själviskheten som en av­gud. Det är sådant avguderi som bibeln kallar ”det gamla”. Kristus säger:

”Se, jag gör allting nytt”. Denna oerhörda gåva kan han ge oss eftersom han för vår skull har dödat det gamla genom sin död och uppstått till ett nytt och förvandlat liv.

    Samma lag gäller för den som tror på och följer honom. Vi hörde det i första läs­ning­en när Pau­lus och Barnabas manade de nykristna att behålla sin tro: ”Vi måste gå igenom många lidan­den för att komma in i Guds rike”. Det var inget påhitt av Pau­lus. Je­sus hade grundligt un­der­visat sina lärjungar om att de måste bära sitt kors, ta upp kampen mot syn­den och räk­na med motgångar och förföljelse. ”Det är lärjungen nog, om det går honom som hans Mäs­tare”. Paulus talar om den ”gamla människan”, som måste dö för att ge plats för den nya. Men den kampen är inte längre en hopplös kamp för att med egna kraf­ter bli en bättre män­niska. Kam­pen har andra förtecken, en annan färg och grundton. Den sker i kraft av Kristi se­ger över döden. Den tron hål­ler ut i kärle­ken, därför att Kristus har älskat män­ni­skan till pri­set av sitt eget blod och han fort­sätter att göra det varje gång män­niskan öd­mjukar sig och ber om hans barm­­­­härtighet.

    Det märkliga med dem som följer denna väg är att de vittnar om glädjen av att få bä­ra dessa lidanden. De offrar allt för att förhärliga Gud. Mitt i mörk­ret lyser det fram ett ljus och smärtan för­vandlas. Hemligheten består i att de förenar sina li­dan­den med Kristi lidande. Då händer något. På något sätt får de del av påskens nya liv re­dan nu. Det kan handla om livets många förtretligheter, om att livet inte utvecklas som de har väntat eller tänkt sig. I stället för att fastna i mörkret och dras ner i djupet föl­jer de Je­sus. De ber för den som gör livet svårt för dem. De lönar ont med gott. De ”håller ut till slutet.”

    Ofta avgörs det i bönen, i hur vi tänker. Att våga säga, ”ske din vilja”, i stället för att älta det svåra, öppnar ögonen för Guds hemliga kraft från Kristi kors. Där sker något nytt. En ny kraft rinner till i den egna svagheten. Lidandet bere­der väg för en större nåd än om jag sluppit lidandet. De människor eller händelser som vi trodde var fien­der blir Guds medar­betare. De öppnar ögonen för det nya som är större. Överlåtel­sen åt Guds vilja ger Kristus möjlighet att ingjuta den nåd i oss som vi annars inte ha­de upptäckt. Det blir påsk i hjärtat. Rättfärdighet, frid och glädje genom den helige Ande. Den som fått smaka den nåden vet att det stämmer. Därför kunde mar­tyrerna med glädje ge sina liv för det nya: ”Din nåd är mer värd än livet”.

    Det nya kallar Johannes i andra läsningen för ”det nya Jerusalem”. Det kommer ner från himlen. Han kallar det också ett tält, Guds tält, som står bland människorna. Det tältet syf­tar på Kristus som blev människa och som enligt Johannesevangeliet

”täl­ta­de”, bodde, ibland oss. Han fortsätter att göra det. ”De skall vara hans folk och Gud själv skall vara hos dem.” En skymt av hans heliga kyrka. Han skall torka alla tårar från deras ögon. Det är där­­för martyrerna härdar ut. Men i varje omvändelse skym­tar samma mysterium. Ång­erns saliga tårar leder syndaren ända in i Guds ri­ke. ”Dö­den skall inte fin­nas mer, och ingen kla­gan och ingen smärta”.

    Var befinner vi oss, vi som hör dessa ord? Tänker vi efter så beskriver Johannes inte bara himmelriket, utan också kyrkans he­liga eukaristi. På ett föregripande men verkligt sätt föregriper euka­ristin den yttersta verkligheten, Guds rike. Johannes ser honom som sitter på tronen och hör honom säga: ”Se, jag gör allting nytt”. Johannes har sett honom förut. Han såg ho­nom när han stod vid korset tillsammans med Maria. Men först i påskens ljus förstår han och kan inspirera kyrkan att sjunga: ”Från korsets träd regerar Gud”. Han ser in­te bara in i det yttersta och slutliga. Han beskriver och skriver för dem som plågas och lider, han tröstar de ödmju­ka och säger: ”De skall va­ra hans folk, och Gud själv skall vara hos dem.” Han be­skriver det kyr­kan firar i den heliga eukaristin och i det hjärta som renats genom hans död och uppståndel­se, det nya och eviga förbundet, förgården till en ny ska­pel­se.

    Det är denne vår Herre som i varje eukaristi i ord och handling säger: ”Se, jag gör allting nytt!”

    Må hans heliga folk och varje efterföljare i ord och handling ge sitt svar: 

    Amen.

                                                                                                               pater Ingmar Svanteson