Kortpredikan 4 maj 2022

Apg 8: 1b-8; Ps 66: 1-3a, 4-7a; Joh 6: 35-40

Lukas berättar vad som händer efter Stefanos martyrium. Lär­jung­arna tvingas lämna Jerusalem. De skingras över hela Ju­déen och Samari­en. Därmed får de nya möjlighe­ter att pre­dika budskapet. Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde.

Om Lukas berättar om ”utsidan”, så berättar Johannes om ”in­si­dan”. Hela Treenigheten är en­gagerad. Den som tror på Jesus beskrivs som Fa­derns gåva till Sonen.

Orsaken är att det är Faderns vilja som dra­git den troende till So­nen. Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig om inte Fadern drar honom”. Vi skulle kalla det ett verk av Anden.

Sonen, å sin sida, gör Fa­derns ”vil­ja” till sin: ”Jag har inte kommit för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja”.

Hela Jesu person och verk präglas av denna vilja. Lärjungen som följer Jesus är indragen i Sonens liv, död, uppståndelse och i hans åter­vändande till Fadern och därmed i fullbordan av hans verk för hela tillvaron.

Om denna ”gåva”, den troende, säger Jesus: ”jag skall inte låta någon gå förlorad av dem som han (Fadern) har gett mig”.

Det ger vår kamp dess underliggande trygghet och frimo­dighet. Vi kallar det efterföljel­se. Vi följer Je­sus för att dras in i hans offer och överlåtel­se till Fadern.

I kapitlet om lydnaden citerar Benedictus Jesu ord om att ”inte göra den egna viljan utan hans vilja som sänt ho­nom”. Det är lyd­nadens hemlighet.

Kristenliv och klosterliv är att låta sig dras med i Sonens över­­lå­telse till Fadern. Lydnadens hemlighet är trons hemlighet.

Vi firar det i varje eukaristi när vi förenar oss med Sonens offer och samtidigt får del av offrets kraft.

                                                                                                           pater Ingmar Svanteson