Kortpredikan 21 maj 2022

Apg 16: 1-10; Ps 100: 1b-3, 5; Joh 15: 18-21

Evangeliet förs ständigt vidare, men väcker också ständigt mot­­stånd.

Genom en dröm kallas Paulus att passera en gräns. En makedonier ber honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss”. Paulus lyder ”ge­nast” – som när Josef vak­nar upp ur drömmen. Evangeliet tar steget över till Europa.

Europa tycks idag ha glömt vad det en gång fick del av. En gång var det Kyrkan som lärde Europa att fälla rättvisa do­mar. Idag tycks rol­ler­na ombytta och världen dömer ut kyrkan, ibland tyvärr med goda skäl. Kyrkan gör bot och måste göra det. Men utan att glömma sitt upp­drag eller anpassa det till den kultur som har glömt vad den en gång visste.  

Glömska kan vara moraliskt oskyldig, men inte alltid. Ofta glömmer män­­­niskan det hon inte vill hö­ra. Mörkret får fäs­te i hjärtat. Det mörk­ret provoceras av ljuset.

Det är detta mörker som Jesus kallar ”värl­den”. Det är inte den skapa­de värld, som Gud älskar, utan den värld som vill vara sin egen her­re, men hamnar under en främmande makt.

Jesus kallar sina lärjungar ut ur den världen och drar därför på sig värl­dens hat. Den världen styrs av en fiende som vill ha her­ra­välde över män­niskan och kulturen, men anspråket bygger på en lögn. Den värl­den har inte skapat oss. Inte heller har människan skapat sig själv. ”Her­ren har gjort oss och inte vi själva.”

Därför blir konfrontationen mellan Jesus och världen oundviklig. Och den fortsätter genom historien: ”Har de för­följt mig, kommer de ock­så att förfölja er.”

Kyrkans och våra egna synder får varken göra oss naivt blinda eller mod­­­lö­sa.

Vi be­höver urskilj­ningens gåva för att inte hamna under fientliga do­ma­re. Dessa vill plåga och leda oss till förtvivlan.

Vi har en domare, sträng men sträng av barmhär­tighet. Han dö­mer för att han vill upprätta oss. 

”Var frimodiga och oförfärade i era hjärtan!”

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson