Kortpredikan 21 maj 2022
Apg 16: 1-10; Ps 100: 1b-3, 5; Joh 15: 18-21
Evangeliet förs ständigt vidare, men väcker också ständigt motstånd.
Genom en dröm kallas Paulus att passera en gräns. En makedonier ber honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss”. Paulus lyder ”genast” – som när Josef vaknar upp ur drömmen. Evangeliet tar steget över till Europa.
Europa tycks idag ha glömt vad det en gång fick del av. En gång var det Kyrkan som lärde Europa att fälla rättvisa domar. Idag tycks rollerna ombytta och världen dömer ut kyrkan, ibland tyvärr med goda skäl. Kyrkan gör bot och måste göra det. Men utan att glömma sitt uppdrag eller anpassa det till den kultur som har glömt vad den en gång visste.
Glömska kan vara moraliskt oskyldig, men inte alltid. Ofta glömmer människan det hon inte vill höra. Mörkret får fäste i hjärtat. Det mörkret provoceras av ljuset.
Det är detta mörker som Jesus kallar ”världen”. Det är inte den skapade värld, som Gud älskar, utan den värld som vill vara sin egen herre, men hamnar under en främmande makt.
Jesus kallar sina lärjungar ut ur den världen och drar därför på sig världens hat. Den världen styrs av en fiende som vill ha herravälde över människan och kulturen, men anspråket bygger på en lögn. Den världen har inte skapat oss. Inte heller har människan skapat sig själv. ”Herren har gjort oss och inte vi själva.”
Därför blir konfrontationen mellan Jesus och världen oundviklig. Och den fortsätter genom historien: ”Har de förföljt mig, kommer de också att förfölja er.”
Kyrkans och våra egna synder får varken göra oss naivt blinda eller modlösa.
Vi behöver urskiljningens gåva för att inte hamna under fientliga domare. Dessa vill plåga och leda oss till förtvivlan.
Vi har en domare, sträng men sträng av barmhärtighet. Han dömer för att han vill upprätta oss.
”Var frimodiga och oförfärade i era hjärtan!”
pater Ingmar Svanteson