Predikan 19 söndagen under året 2022

Vish 18: 6-9; Ps 33: 1, 12, 18-20, 22; Heb 11: 1-2, 8-19; Luk 12: 32-48

Mod, hopp och vardagstrohet

Gårdagens fest, Kristi förklaring, sprider sitt ljus också över denna söndag. Ljuset från Kristi ansikte återspeglar hans innersta enhet med Fadern. Det lyste fram när han bad. Det lyste fram i hans ansikte. Också hans kläder blev vita, vilket antyder hans heliga kyrka.

    Vi behöver detta ljus av flera skäl: 1.för att våga se och höra vad som händer om­kring oss; 2. för att hålla rätt kurs i livet; 3. för att vara trogna och vaksamma tjänare i vardagen.

    Det behövs mod för att våga se och bedöma. När något tra­giskt händer är det lätt att bli upprörd och förskräckt. Kanske förfasa sig. Då stannar det på känslo­planet. I första läsningen ur Salomos vishet berättades om övergången genom Röda havet. Israeliterna passerade torrskodda, medan de som förföljde dem gick under. Sam­ma vatten blev några till räddning, andra till undergång. Det är skrivet för att vi skall våga se. Det som händer, en olycka, en sjukdom, en orättvi­sa, är något mer än vad vi ser på ytan. Det som händer kan bli till förbannelse eller till välsignelse, till under­gång eller till räddning. Männi­skan är inte helt utlämnad åt okända makter. Något i hen­ne själv avgör hur det hela slu­tar. Och detta ’något’ har sin källa i ljuset från Kristus. Mot­gångar och orättvisor kan tas emot med tålamod, i ljuset från Kristi fotspår. Då blir det svåra till välsignelse. Men om människan fastnar i klagan och bitterhet kan det leda till undergång. Tåla­mod är inte bara en moralisk dygd. Det bygger på hoppet.

    I andra läsningen hörde vi om Abrahams hopp. Han hoppades, också när allt män­s­kligt hopp var ute. Han fick kraft att avla en son, fast han, liksom hans hust­ru Sara, var överårig. Han trodde och litade på den som hade gett honom löftet. Han hade bru­­­tit upp till ett främmande land genom att tro på och följa den kallelse han fick.

”Han drog bort utan att veta vart han skulle komma”. Han lydde i tro. Den lydna­den gav honom hopp. Det gör Abraham till ett föredöme i hopp och förtröstan. Hans fri­modiga upp­brott till ett främmande land, blir en bild för det jordiska li­vets vand­ring mot det utlovade hemlandet. Abrahams tro och hopp blir en bild för att vi alla är gäs­ter och främlingar på jorden. Vårt hemland är något större, himlen.

    Utan det hoppet går livets ekvation inte ihop. Utan hoppet om gudomlig rättvisa slu­tar livet i bitterhet över livets meningslösa orättvisor. Men med det yttersta hoppet blir jor­delivet en förberedelse för det verkliga livet.

    Det livet skymtade fram på Förkla­rings­berget. Ljuset både bländade och attra­he­ra­de. För den som känner det ljuset, får inte olyckor och motgångar sista or­det. Den verkliga kata­strofen är att göra sig blind för det gudom­liga ljuset. Den som har sin skatt i himlen får en förunderlig förmåga att bemästra de jordiska be­kymren, till skill­nad från den som har sitt hjärta i det jordis­ka. Den enda kata­stro­fen, säger Chry­sosto­mos, är att fastna i synd och otro. En­dast syn­den sänker människan ner i det slutliga mörkret. Alla andra svårigheter är övergåen­de och kan dessutom förvandlas till väl­sig­nelse. Martyrernas liv slutade inte i katastrof. Deras död öppnade dörren till livet och kyrkan glömmer inte sina martyrer. De är både föredömen och förebedjare.

    Många tänker att hoppet om himlen gör de troende till andliga drömmare. Det finns en risk, men undantagen upphäver inte regeln. I evangeliet beskriver Jesus sina lär­jungar­ som tjänare som fullgör sin tjänst i rätt tid. De väntar på att deras Herre kan kom­ma när som helst. De skall ha sina kläder uppfästa och sina lampor brinnande. Det är bilder för att utföra sina vardagsplikter med klokhet och trohet.

    Benedictus skriver ett av sina vackraste kapitel om klostrets förvaltare. Han skall ha en mogen karaktär, vara nykter och måttfull i maten. Han får inte vara häftig, inte orätt­vis, inte trög eller slösaktig. Det är grundläggande vardagsdygder. Han skall ta sig an sjuka, barn, flyktingar och fattiga, men också hantera redskapen som heliga altarkärl. Han behöver inte ha andliga visioner, men han skall ha ett vänligt ord på tungan och visa djup respekt för varje människa.

    Gregorius av Nyssa säger att vi skall vara omgjordade med kyskhet och upplysta av ett gott samvete. Kyskhet är den rena kärleken, fri från vrede och begär. Det goda samvetet betyder inte att vara felfri. Ett gott samvete har den som lever av Guds för­låtelse och nåd. Han faller och reser sig igen. Eller snarare, vi faller men någon re­ser oss upp på nytt, när vi ber om det. Han skjuter inte på att gå till bikt när det be­hövs. ”Al­drig ge upp hoppet om Guds barmhärtig­het”, säger Benedictus.

    Tre ting behöver vi alltså: mod, hopp och trohet i vardagen.

    Ljuset från Förklaringsberget ger oss det. Det gudomliga ljuset strålade från Kristi ansikte. Det bländade och förskräckte, men attraherade än mer. Petrus ville ju bygga hyddor. ”Här är oss gott att vara.” Det lyste av gudomlig barmhärtighet. Det lyste från Kristi ansikte, den gudomliga barmhärtighetens ansikte. Det ljuset vill dra varje män­niska närmare det himmelska slutmålet.

    Vi ser det ljuset i varje eukaristi. Altaret är vårt Förklaringsberg. Vi får inte bara se. Vi blir själva upplysta och förvandlade av det himmelska ljuset redan på vägen till må­let. ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet för­vandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, An­den.”

    Lovad vare Herren som upplyser oss med sitt barmhärtiga och himmelska ljus.

    Amen.

                                                                                                                    pater Ingmar Svanteson