Kortpredikan 4 oktober 2022, S. Franciskus av Assisi

Gal 1: 13-24; Ps 139: 1-3, 13-15; Luk 10: 38-42

Helgonen är inte bara förebilder, de är gå­vor från höjden till gläd­je för alla – inte minst Franciskus av Assisi.

Han fick inte sin kallelse förmedlad genom någon män­niska, utan direkt från Gud. På samma sätt var det för Paulus.

Ändå är det självklart att Franciskus söker bekräftelse av sin re­gel av påven.

Också Paulus söker bekräftelse. Han far till Je­ru­salem ”för att få tala med Kefas, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves”. (mor­gondagens avsnitt).  

Helgonen motsäger inte varandra, trots sina inbördes olikheter. Karismatiska gåvor direkt från Gud är inte konkurrenter till de hierarkiska, förmedlade av kyrkan.

Men de olika gåvorna ingår ingen blek och avslagen kompro­miss. Spän­ningen kan vara intensiv och smärtsam.

Vi ser det när Marta irriteras av Marias skenbara passivitet vid Jesu fötter. Så länge hon är irriterad förstår hon inte Marias kon­templativa håll­ning. Å andra sidan, om den kontemplative inte håller ut i sin kallelse dras hon lätt in i fåfänga akti­viteter.

Fäderna varnar för att försöka än det ena än det andra helgonets väg. Åtminstone får det inte ske på bekostnad av trohet i den eg­na kallelsen.

Varje kallelse kräver ett rent och öd­mjukt hjärta. Då samver­kar olikheterna med varandra och kom­mer hela kroppen till nytta.

Vi tackar Gud för både Marta och Maria, för både Paulus och Francis­kus.

”Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var en så som den själv vill.”

                                                                                                             pater Ingmar Svanteson