Kortpredikan 28 september 2022
Job 9: 1-12, 14-16; Ps 88: 10b-15; Luk 9: 57-62
Kräver Gud blind lydnad? Skall vi lyda bara för att Gud, hans kyrka och den överordnade har en odiskutabel auktoritet? En hel kultur har revolterat mot ett sådant tänkesätt.
Kanske mera förvånande är att också en sund teologi avvisar en enbart auktoritetsgrundad motivering för lydnad. Vi lyder inte Guds bud bara för att de är Guds bud. Vi lyder för att buden är sanna och rättfärdiga, och därmed hälsosamma för människan. Även om vi inte förstår det direkt.
Job tycks mena att Gud kräver kapitulation. Ingen kan säga till Gud: ”Vad gör du?” Job kapitulerar inför Guds storhet och makt.
Är det detta Jesus vill lära sina lärjungar? Både ja och nej. De får höra: ”Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Inte ens sin far får de begrava. ”Låt de döda begrava sina döda.” Men något skall tillkomma. Något som Job inte förstod, men som hans historia ändå pekar fram mot.
I det till synes orimliga kravet på lydnad och överlåtelse ryms något mera. Men det uppenbaras bara för den som får hjälp att se längre än Job såg. Se något som ingjuter tro och som ger hopp, också där allt hopp tycks vara ute för mänskliga ögon.
Benedictus berättar i sin regel om den broder som får ett till synes omöjligt uppdrag. Han uppmanas att framföra sin tvekan till den överordnade, även om det skall ske ödmjukt.
Det är tillåtet att fråga varför, också i bönen. Psaltaren är fylld av frågor. Jesus frågade själv: ”Varför har du övergivit mig?”
Men om uppdraget kvarstår skall brodern ”lyda av kärlek och i förtröstan på Guds hjälp”? Det är något annat än blind kapitulation. Det stavas överlåtelse.
Den överlåtelsen och lydnaden sker i tro, i tro på den korsfäste, som genom sin Ande ger oss del av sin egen överlåtelse och därmed av den kraft som människan behöver.
Vi firar det i varje eukaristi, närvaron av vår Herres överlåtelse, som skall fortsätta i vår.
I en eukaristisk bön ber vi: ”Må han fullkomna oss till en evig gåva åt dig”.
pater Ingmar Svanteson
