Predikan 28 söndagen under året 2022

2 Kung 5: 14-17; Ps 98: 1-4; 2 Tim 2: 8-13; Luk 17: 11-19

Var är de nio andra?

Botandet av de tio spetälska är inte svårt att föreställa sig. Jesus är på vand­ring mot Jerusalem och kommer in i en by. Där möts han av tio spetälska. De som drabbades av denna fasansfulla sjukdom blev isolerade och levde utanför den mänskliga ge­men­­­skapen. När någon kom i närheten måste de varna och ropa: ”oren, oren”. Men dessa tio ropar: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” De måste ha haft någon slags tro på Jesus. Kanske hade de hört om de underverk han hade utfört. Jesus upp­ma­nar dem att gå och visa sig för präster­na, som enligt Mose lag skulle kontrolle­ra och bekräfta när någon hade blivit frisk. Sedan berättar evange­listen kort och sakligt: ”Me­­­dan de var på väg dit blev de rena”.

Sedan delar sig gruppen. Nio av dem försvinner ur blickfältet och vi hör inte mer om dem. En av de tio vänder tillbaka till Jesus. Han prisar Gud med hög röst, kastar sig till mar­ken vid Jesu fötter och tackar honom. Så tillägger evangelisten: ”Han var en sa­marier”. Samarierna hade en halvhednisk religion och föraktades av de rätt­rogna ju­darna. Men nu är det en samarier som återvänder till Jesus. Udden är riktad mot dem som borde förstått bäst. En föraning till det Lukas berättar i Apostlagärning­arna att hedningarna är öppnare för evangeliet än judarna. Vi förstår Jesu fråga: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?”

Jesus vänder sig till samariern och säger: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig”. Det är ingen be­lö­ning för gott uppförande. Han säger att hans tro har hjälpt honom. Hade inte de nio någon tro? De vände sig ju alla till Jesus i sin nöd. Alla lydde också upp­ma­ningen att gå och visa sig för prästen. De måste ha sett Jesus som en under­görare. När de fått sin hälsa var han inte intressant längre.

Det är kyrkans ständiga dilemma. Hon vill i Jesu efterföljd både bistå de sjuka och mätta de hungriga, både bygga sjukhus och vädja om fred, men hennes största gåva – tron – är det inte lika många som frågar efter. Ba­­­ra till samariern säger Jesus: ”Din tro har hjälpt dig”.

Vari består skillnaden mel­lan samariern och de nio andra? Hör vi själva till dem som gärna vill ha Jesu gåvor men inte frågar efter honom själv? Ofta märker vi det först senare i det krist­na livet.

Till en början har vi glädje av de många gåvor som det kristna livet ger. Trygg­het och förankring, en känsla av mening i livet. Kyrkans musik lockar många utanför de troendes krets. Ibland ses hon som en kraft­källa för fred och mänsklig samman­håll­ning. Andra hän­visar till henne som kul­turbärare. Hon har byggt både sjukhus, skolor och universitet. Stävjat barbariet. Någ­ra kallar sig ”kulturkristna”. För den som hittar längre in i kyrkan blir det en glädje att få fira gudstjänst och kanske finna nya vänner eller upptäcka in­tressanta böcker. Allt är gåvor som botar mycket av det människan har lidit av tidi­gare. Men tiden går och man upp­täcker mindre trevliga sidor i kyrkan. Hon är inte så helig som man först trodde. Förälskelsen går över och många glider bort. Ofta med hänvisning till något de sett på kyrkans bakgårdar.

Andra känner igen det i det egna livet. Inte minst när de prövas och tron kräver mod och uthållighet. Vi hörde om det i an­d­ra läsningen. Paulus sitter i fängelse för sin tros skull, som en för­brytare. Det kräver idag mod att bekänna sig som kristen. Barn mobbas för sin tro i den skola som en gång hade kristendomskunskap som det vikti­gaste ämnet. Att förfasa sig över det hjälper inte. Däremot att fråga om jag själv hör till ”de nio”. Pau­lus vitt­nar om en tro som fängelset inte får makt över. Det evan­gelium han för­kun­nar kan inte fängslas.

Paulus har inte bara tagit emot gåvor som gör livet mera menings­fullt och uthärd­ligt. Han har tagit emot Kristus själv. Han kastades till marken på Da­maskusvägen. Den spetälske kastade sig till marken vid Jesu fötter. Den hälsa han fick del av ledde till tro på givaren. ”Stig upp och gå”, säger Jesus, ”din tro har hjälpt dig”. Vi får inte höra me­ra om vart hans väg ledde, men han måste ha börjat ett nytt liv. Som Paulus säger om sitt liv: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Den gåvan har alla döp­ta fått genom tron. Den som vårdar denna gåva, för honom blir gåvan bara större och större. ”Härdar vi ut, skall vi också här­ska med Kristus”, säger apos­teln. ”Har vi dött med Kristus, skall vi också leva med honom”.  

Men det sker inte automatiskt. Gåvan ger oss ett nytt och personligt ansvar. Apos­teln säger tydligt: ”För­nekar vi Kris­tus, skall han förneka oss”.

Evangeliet om de tio spetälska på­­går stän­digt. Också bland dem som med mun­nen bekänner sin kristna tro. Anting­en växer tron eller avtar den. När sin­net fördunk­las av synd och jordiska bekymmer, när människan i små steg anpassar sig till den här världen, tynar tron bort. Kyrkan, också den katolska, sekulariseras inifrån. Biskopar och till och med kardinaler talar tvetydigt om trons mottagna sanningar. Kan­ske ropar den troende om förbarman­de, men är rädd att ”visa sig för präster­na”. Präster­na i det nya Förbundet har fått det hisnande uppdraget att både smörja den sjuka kroppen och att befria från syndens spetälska i för­soningens sak­rament. Hur skall vi annars kunna, som aposteln säger, ”härda ut för att också få härska med honom”, härska genom den allt djupare glädje som Guds förlåtna och älskade barn får leva i?   

Och så tillfogar aposteln ett märkligt och tröstande ord: ”Är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv”. Kristus är till sitt väsen trofast. Fien­den, däremot, är förän­derlig och opålitlig. Först viskar han att det inte är så allvarligt med synden. När vi fallit för den, byter han politik och säger att nu är det hopplöst. I båda fallen lju­ger han. Men Je­sus är trofast: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfär­dig, så att han förlå­ter oss synderna och renar oss från all orätt­färdighet”.

    Det är inte av småaktighet som Jesus frågar: Var är de nio? Men vi hör sorgen i hans rös­t, den gode herdens sorg över dem som går bort. Av kärlek botar han alla de tio. Med samma kär­lek frågar han efter de nio.

    För att förvandla hela vårt liv till en allt djupare glädje och allt större tacksägel­se. En tacksägel­se som vi nu firar i trons sak­rament, den heliga eu­ka­­ris­tin.

Amen.

                                                                                                                  pater Ingmar Svanteson