Predikningar Ingmar Svanteson

Kristi himmelsfärds dag lyser av glädje och fullbordan. Liturgin strålar av himmelsk skönhet. Kristi himmelsfärd är början till människans upphöjelse. Slutmålet för allting skymtar fram. Kristi himmelsfärd ger hopp om befrielse från den tomhet som hela skapelsen suckar under. Människan är skapad för något större än intighet och död. Aposteln säger: ”Kristus steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”.

Att höra dagens läsningar är som att stiga ut i en strålande vårdag. Solen ger liv åt kroppen och hela skapelsen. Den som hör evangeliet får stiga ut i en ny skapelse, belyst av ljuset från Kristi uppståndelse.

Världen gläder sig över de kristnas synder och de troende sänker sina huvuden i skam. Men det gäller inte bara de skandalösa synderna. Det kan bli den egna plågsamma och personliga frågan: Varför bär mitt liv så lite frukt? Vi hörde i första läsningen om en man som anlade en vingård.

Människan är inte till freds med detta livet. Inte ens när solen skiner. Inte ens när hälsan står bi och det är fred på jorden. Hon är skapad för något större. Det vi kan se och erfara med våra kroppsliga sinnen är för lite för människan. Människan måste ha hjärtat i himlen för att kunna gå stadigt på jorden. Till skillnad från våra fyrbenta vänner, som är nöjda att gå med nosen mot marken. Och vad värre är, utan hoppet dras hon ner i dödsriket.

I en samtalsgrupp härom veckan talade vi om Kristi Himmelsfärd. Himmelsfärden är avslutningen och fullbordan av hela Kristi gärning, den som Fadern hade sänt honom att utföra på jorden. Han samlar det själv i en enda mening i sitt avskedstal: ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen och går till Fadern”. Han steg ner till oss, utförde sitt verk och återvände till Fadern. Så ställdes frågan i samtalsgruppen: Vad är skillnaden? Den som återvänder till Fadern, är det samma person som steg ner till världen?

I dag inleds en s.k. biskopssynod i Rom. Biskopar från jordens alla hörn samlas för att under tre veckor samråda om familjens kris och uppgift. Det kan inte vara någon tillfällighet att denna söndags läsningar handlar om äktenskapet. Det är lätt att tappa modet när vi hör Jesu ord. Vi har blivit så vana vid trasiga och upp­lösta äktenskap att Jesu ord lätt ger dåligt samvete eller får många att känna sig utanför. Däremot förstår vi lätt Mose lag, som tillåter skilsmässa.

”Vem är han?” frågar folket, ”till och med vinden och sjön lyder honom”. I går var det mid­sommardag och i mässan hörde vi Jesus säga: ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?” Båda dessa bibelord citeras av vår påve Franciskus i den encyklika som publice­rades några dagar före midsommar, där han manar till ”ekologisk omvändelse”.

Varje trädgårdsmästare vet det. Alla hans insatser har begränsad betydelse. Det som sker i jordens inre råder han inte över. Han måste förbere­da, gödsla och så, vatt­na och rensa, men det viktigaste kan han bara invän­ta. Han förstår inte ens vad som sker. Han känner inte växandets hemlighet. Det he­la blir ännu märkligare när han jämför det lilla fröet med den stora frukten.

Kärt barn har många namn. Det gäller inte minst eukaristin. Det finns en litania till Jesus i det allraheligaste sakramentet som innehåller en lång rad namn: källa till all nåd, tröst för de bedrövade, tillflykt för syndarna, läkedom för de svaga – för att bara nämna några. Vårt förnuft kan inte fatta eukaristins hemlighet. Våra sinnen är tröga och våra tan­kar för små. Men en erfarenhet har vi alla gemensam, den egna bristen, svagheten och syn­den.

Vad skall vi jämföra den med, den tro som kyrkan firar idag? En skimrande pärla, en väl­doftan­de rökelse, sötare än honung. Finns det något större, något skö­nare? Finns något som är bättre för människan? Finns det något som ens kommer i närheten av det vi firar idag, tron på Fadern, Sonen och den Helige Ande? Det övergår all filosofi och alla vis­hetsläror. Det utmanar alla andra relgioner, samtidigt som det är källan till gemen­skap mel­lan alla män­niskor.