Predikningar Ingmar Svanteson

Profeten Elia tas upp i himlen inför sin efterföljare Eli­shas ö­gon. Men dessförinnan ger han sin efterföljare ett gene­röst er­bju­­dan­de: ”Be mig om vad jag skall göra för dig, innan jag blir tagen ifrån dig.” Elisha ber frimodigt om ”en dubbel arvslott av hans an­de”. Det var enligt Mose lag den lott som tillföll ”den först­födde”. Elias kraft över­förs på hans efterföljare. När Eli­sha slår på vattnet med Elias mantel delar det sig och han kan gå över Jordan.

Kung Ahab har, på förslag av drottning Isébel, låtit stena Nabot. Ett veritabelt nidingsdåd. Profeten Elia letar upp Ahab och för­kunnar Guds fruktansvärda dom. Ahab säger: ”Har du slutligen fun­nit mig, du min fiende?” Vi kan känna igen profetens ord i samvetet som ”letar upp” oss.

Varför alla goda ting är tre. ”Alla goda ting är tre” säger den mänskliga erfarenheten. Och det sägs inte av en slump. Det har sin källa i tillvarons innersta verklighet, den Treenige Gu­den. Kyrkans tro på den Treenige Guden är en strikt tros­hemlighet. Ing­en hade kunnat tänka fram denna sanning om inte Gud hade uppen­barat den. Ändå finns det spår och tecken, till exempel talesättet att ”alla goda ting är tre”.

Lukas berättar att Barnabas var ”en god man, full av helig ande och tro”. Han var betrodd i församlingen i Jerusalem och sändes att ”visi­te­ra” försam­ling­en i Antio­chia när även hedningarna tog emot budskapet. Han har kommit i skuggan av Paulus men sökte upp denne i Tarsos, tog honom till Antio­chia där de arbetade ett helt år tillsammans. Ge­men­samt sändes de ut på den första mis­sions­resan.

Elia hade dräpt alla Baals profeter. Nu sitter han på toppen av berget Karmel med ansiktet mot jorden. Han ber i väntan på att regnet skall falla efter tre års torka. Diakonen och kyrkoläraren Efraim levde ett strängt asketiskt liv i trehundratalets Syrien. Ofta fick han käm­pa mot sin tids villolära­re. Men det av­görande var den inre kampen mot frestelserna. Han lärde sig att krossa och förinta dem. Så förstod han Elias dråp av profeter­na.

Profeten Elia är ensam kvar som Herrens profet. Mot honom står 450 av­fall­na pro­fe­ter, de som gått i tjänst hos Baal. Den yttre dramatiken är snarast ”övertydlig”. Det måste handla om något mera än en maktdemonstration. Det som händer får visserligen det förblindade folket att falla ner på sina an­sikten, men Elia ber att Herren skall omvän­da deras hjärtan.

Israels folk hade avfallit från Gud. De drabbades av hungersnöd och torka. Profeten Elia hade förutsagt att inget regn skulle falla på tre år. Nu ber han en änka i Sárefat att baka en kaka bröd åt ho­nom. Hon tillhörde inte ens Israels folk. Han bad henne trots att hen­nes mjöl höll på att ta slut. Hon var inställd på att dö.

Vägvisaren och hjälparen. Fortfarande önskar många svenskar varandra ’glad pingst’. Kanske har de min­nen av konfirmation eller bröl­lop vid pingst. Eller beror det på att naturen väcks till liv? En ny­ut­sla­gen rho­­dodend­ron får själen att kvickna till. Vi sjöng i responsoriepsal­men: ”Du, Herre, sänder ut din an­de, du förnyar jordens ansikte”. I ingångspsalmen (introi­tus) sjunger kyrkan: ”Herrens Ande uppfyller jorden. Anden uppe­hål­ler allt”.

Paulus har nått fram till Rom och uppehåller sig där i två år, men Lukas be­rättar inte hur hans liv slutar. Andra källor vittnar om att han kom till Spanien, återkom till Rom och där led martyrdöden. Johannesevangeliet slutar lite gåtfullt. Sannolikt är det sista ka­pitlet ett se­nare tillägg för att besvara frågan hur det gick för Pet­rus. En grupp som stått Johan­nes nära skriver i hans namn. ”Vi vet att hans vittnes­börd är sant.”

Paulus tycks använda list. Inför stora rådet, som bestod av både fariseer och saddukeer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rät­ta”. Paulus vet att fariseer­na tror på upp­stån­delse och ett liv efter dö­den, medan sadduke­er­na förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”.