Predikningar Ingmar Svanteson

”Ni skall vittna om allt detta.” Samme Lukas som förmedlar denna befallning till lärjungarna berättar hur folket skoc­kades kring Petrus och Jo­han­nes, när de botat den lame mannen vid templets ingång. Pet­rus klargör vad som hänt. Det är in­te ”vår kraft eller fromhet som fick man­nen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har för­här­ligat sin tjänare Je­sus”.

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäs­ter de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen ser spänt på honom”. Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas. Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort eller har ett be­­­gränsat hopp.

”Orden träffade dem i hjärtat.” Lukas berättar om Petrus predikan den första pingstdagen. Hans ord träf­far lyss­­­narna i hjärtat, likt ett spjut som genombor­rar hjär­tat. De monastiska fäderna kallar det compunctio. Compunctio förvandlar hjärtat. Fäderna bad ständigt om denna ång­er och kallade den ”tårarnas gå­va” eller ”tårarnas dop”.

Också de heliga Skrifterna förjagar mörkret. Kyrkan fortsätter att fira påsk. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en för­längd påskdag. Påskljuset står kvar och påsktiden varar ända fram till pingst. Kyr­kan fortsätter att med sin liturgi förja­ga vårt mörker. Liturgin har sin källa i de heliga Skrifterna. Vi får del av påskljuset genom ord och sakrament, så att det hålls brin­nan­de och växer till i våra hjär­tan. Lu­kas berättar i Apostla­gär­ningarnas inledning om ”tung­­or som av eld”. Där­för hör vi ur Lukas andra bok i NT var­je mäs­sa fram till pingst. Anden fort­sätter att hålla påskens ljus brin­n­ande i kyrkans liv och i vå­ra hjär­tan.

Jag är ännu hos dig för att fördriva allt mörker. Kristus har uppstått från de döda! Kyrkan sjunger och mediterar över det oerhörda. Men i påskdagens högmässa använder hon en ”stillsam­ma­re” ton­art än i den hän­delserika och stundom dramatiska påskvakan. Elden tändes i mörkret, gav ljus åt påskljuset och när ljuset burits in i kyrkan sjöngs en lång jubelsång. Bland annat hör­de vi hur ”natten lyste som dagen”.

Kristus är uppstånden från de döda! Må hans ljus förjaga allt vårt mörker! Så ljöd budskapet när påskljuset hade tänts vid elden: Kristus är uppstånden från de döda! Därför ber vi att hans ljus skall förjaga allt vårt mör­­ker. Vi firar denna påsk när mörkret i värl­den känns tätare än på länge. Men trots den brutalitet och lögn som känne­teck­nar var­je krig är påsken en påminnelse om det mörker som råder hela tiden och överallt där Kristi ljus inte lyser. Också där det råder yttre fred.

Ett fullbordat liv. I Johannespassionen är det nästan redan påsk. Den fjärde evangelisten berättar inte om en förlorare. Han berättar om någon som full­bordar sitt liv. Je­sus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyk­tor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken.

2 Mos 12:1-8,11-14 Ps 116:12-13,15-18 1 Kor 11:23-26  Joh 13:1-15

Kärlek ända till slutet

Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han som var ett med Fadern i det höga, steg ned och utförde slavens arbete. Han, genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse för att betjäna den, för att rena de ore­na, ge mod åt de trötta, sörjande och bedrövade, ge liv åt de döds­dömda. Fottvagningen före­griper vad han skall göra på korset, där han tjänar oss genom att ge sitt liv för oss.

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Bön är det första den troende gör var­je mor­gon, det är hans ”förstlingsoffer” till Gud, innan de egna tankarna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och andra medier. Ett stort korstecken, Fader vår, en överlåtelsebön.

Stämningen vid den sista målti­den var spänd. Jesus har förut­sagt för­räde­ri­et. ”En av er skall förråda mig”. Petrus vågar inte själv fråga vem det är, utan låter Johannes göra det. Jesus säger till Judas: ”Gör genast vad du skall göra!” Or­den måste ha varit gåtfulla för lärjungarna. De visste ju inte vad vi vet. Petri förnekelse kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller se­nare. Många har egen bit­ter erfarenhet.