Predikningar Ingmar Svanteson

En upphöjelsens och triumfens dag. Kristi Himmelsfärdsdag är en upphöjelsens och triumfens dag – för människan. På­ven Leo den store (d. 461) förklarar varför. Han sä­ger att ”vår ringa mänskliga natur denna dag upphöjdes ända upp till Fa­derns tron”. Ingen dag, ingen doktorspromo­tion, inget Nobelpris, ingen mänsklig upphöjelse, kan göra något större med männi­skan än vad Kris­ti Himmelsfärds dag gör. Ty denna dag steg människan upp till him­len.

Beda Venerabilis, den vördnadsvärde, kom redan som barn till kloster (Eng­land, 700-talet). Beda förblev i kloster hela sitt liv ”bed­­jande, läs­an­de, lärande, skriv­ande ”. Han förenade kunskap om bibeln och kyr­ko­fäderna med histo­riskt vet­ande. En syntes mellan tro och vetande. Paulus möter den grekiska kulturens ”vetande” på areopagen i Athen, fyllt med alta­re och guda­bilder. Dit sökte sig den kulturella eliten.

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, in i dess inner­sta ut­rym­me, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjunger lovsånger, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin psal­­ta­re. De fick sätta ord på sin smärta, men också sjunga om Guds väldiga gärningar. En tydlig bild för var­för vi ber och sjunger psaltaren, inte minst i tidegärden.

En skymt och en försmak av himlen. Det talas sedan länge inte mycket om himlen, inte ens i kyrkan. Några skulle kalla det en flykt från uppgifterna på jor­den. Andra skulle säga att det inte går att säga något. Kan vi föreställa oss himlen? Kan vi veta något om himlen? Något som inte ba­ra är dröm­mar och fan­tasier? I dagens andra läs­ning hörde vi ett utdrag ur bibelns sista bok, Johan­nes up­pen­­barel­se.

Evangeliet förs ständigt vidare, men väcker också ständigt mot­­stånd. Genom en dröm kallas Paulus att passera en gräns. En makedonier ber honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss”. Paulus lyder ”ge­nast” – som när Josef vak­nar upp ur drömmen. Evangeliet tar steget över till Europa.

Ett nytt rike har landat i historien. Mitt bland andra riken, folk och län­der. Ett rike som inte styrs av andra makter utan följer egna lagar – den heliga Kyrkan. Redan i början ställdes hon inför en fråga som hotade att splittra hen­ne. Borde inte också hedningarna omskäras och följa Mose lag? ”Någ­ra” hade handlat ”utan uppdrag” och spridit oro och förvirring. Lukas beskriver hur kyrkan fin­ner lösningen och be­varar enheten.

”Bli kvar i min kärlek.” Bakgrunden är bilden av vinstocken. För att bära frukt måste gre­nen bli kvar i vinstoc­ken. Lukas berättar om hur hedningarna skall ympas in i samma vinstock. Frå­­gan om de skulle om­skäras blev föremål för en lång överläggning. Pet­rus börjar inte med att tala, utan med att lyssna. Som när abboten lyss­nar till alla bröder i en viktig fråga som måste av­göras.

Kristi Himmels­färds dag år 1160. Enligt traditionen stannade kung Erik kvar i mäs­san tills den var slut, trots att han fått besked om att fienden när­ma­­­­de sig. Han fick inte tid att ordna sina trupper och stu­pade i striden. Han stannade i mäs­san. Han visste att mässan gjorde Jesu lid­ande, offer och se­ger närvarande.

”Känn ingen oro och tappa inte mo­det”. I Lystra har Paulus botad en man som varit född lam. Folket upp­fattar honom och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 gra­der. Nu stenar man Paulus och slä­­par honom ur staden i tron att han är död.

Det verkligt nya. Ett litet ord möter flera gånger i dagens läsningar och liturgi, ordet ny eller nytt. In­gångs­anti­fonen sjöng om den nya sången (canticum novum). I andra läsningen hör­de vi om en ny himmel och en ny jord och om det nya Jerusalem. I evangeliet hör vi Jesus tala om ett nytt bud. Den som sitter på den him­melska tro­nen hör vi säga: ”Se, jag gör allting nytt”.