Kortpredikan 29 februari 2024
Jer 17: 5-10; Ps 1: 1-4, 6; Luk 16: 19-31
Kan man lita på människor?
Det tycks rimligt och låter ”kristligt” att lita på sin nästa, men både teori och praktik, både Skrift, Tradition och Kyrkans erfarenhet varnar för att lita på vem som helst.
Det finns en lockelse i att anförtro sig åt den som ger intryck av att stå för det goda. När betet är lockande sänker människan vaksamheten.
Visheten säger: anförtro dig inte åt någon utan att först ha prövat vederbörande! Vi lever i en fallen värld, inte i paradiset.
Den som litar på människor liknas av Jeremia vid ”en torr buske på hedmarken”. Den som låtit sig bedras fastnar lätt i människoförakt, men har också ett eget ansvar.
Mot det naiva förtroendet ställer profeten den människa som ”förtröstar på Herren”. Hon liknas i responsoriepsalmen vid ett träd ”planerat nära vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken och upphör inte att bära frukt”.
Indirekt säger profeten något stort om människan. Det är under hennes värdighet att vägledas av något annat och mindre än Sanningen. Inte minst i tros- och moralfrågor.
Evangeliet om den rike mannen och den fattige Lasaros landar i samma vägledning.
Det svar den rike mannen får av Abraham anger grundregeln: ”Att lyssna till Mose och profeterna”. Endast den är värd förtroende som själv lyssnar till Guds ord, utlagt och tillämpat i Kyrkans beprövade tradition. Ofta behövs också en erfaren vägledare. Åtminstone en klok biktfader.
Målet är att växa till i urskiljningsförmåga och så kunna bidra till en gemenskap där man mer och mer kan lita på varandra. Förutsättningen är att man själv är villig att förmanas och vägledas.
Vi är kallade till helighet. Benedictus talar först i slutet av sin regel om att bröderna skall lyda varandra.
På vägen till ”de heligas gemenskap” gläds vi åt och får stöd av helgonens föredöme och ömsesidiga bekräftelse.
Helgonen är att lita på. De bär frukt eftersom de själva litar på Herren.
pater Ingmar Svanteson