Predikningar Ingmar Svanteson

Är människan i stånd att byta kurs och bryta med överträ­del­­ser och ova­nor? Är hon inte ett hjälplöst offer, styrd av arv och miljö? Är hon inte ett barn, totalt beroende av att någon ger hen­ne det hon behöver? Att Jesus välsignar barnen tycks peka i den riktningen. Frågan har följt kyrkan från början. Både frågan om män­niskans frihet och frågan vilken roll nåden spelar. På 600-talet ifrågasattes om Kristus hade en äkta mänsk­lig vilja (mono­te­le­tismen). Kejsaren stödde dem som menade att Kristus bara hade en gudomlig vilja.

Profeten inte bara talar. Han utför en symbolisk handling för att öppna folkets ögon. Han tar sitt bohag på axeln och går ut ur staden genom en öppning i muren. Så skall ske med folket när det förs bort i landsflykt och fången­skap. Men folket varken hör eller ser. Det kan upplevas som enerverande med profeternas ständiga påminnelser om folkets motsträvighet. – Till dess att vi upptäcker att det är om oss de talar.

Varför blev den helige Laurentius så älskad? Bara i Rom finns 34 kyr­kor med hans namn. Det nådde ända till Sveri­ge. Dom­kyrkorna i Lund och Uppsala bär båda hans namn. Kejsaren krävde att han utlämnade kyrkans skatter. Han delade först ut dem till de fattiga och sam­la­de sedan ihop de fattiga och presente­ra­de dem inför kejsaren som ”kyrkans skat­ter”. Händelsen har stannat i kyr­kans kollektiva minne. Det finns ett skimrande ljus kring hans marty­ri­um.

Judinnan Edith Stein läste Teresa av Avila och kapitulerade för san­ning­en. Hon blev syster Teresia Benedicta av Korset. Hennes tre namn anger hennes väg. Efter sitt dop och sin konversion var hon ofta i benediktin­klost­ret Beu­ron, därav namnet ”Be­nedic­ta”. Men hon blev karmelit med tillnamnet ”av Kor­set”. Hon arresterades i Gestapos hämnd­aktion mot ju­disk­föd­da kato­liker och fördes till gas­kammaren i Auschwitz 1942.

Mod, hopp och vardagstrohet. Gårdagens fest, Kristi förklaring, sprider sitt ljus också över denna söndag. Ljuset från Kristi ansikte återspeglar hans innersta enhet med Fadern. Det lyste fram när han bad. Det lyste fram i hans ansikte. Också hans kläder blev vita, vilket antyder hans heliga kyrka. Vi behöver detta ljus av flera skäl: 1.för att våga se och höra vad som händer om­kring oss; 2. för att hålla rätt kurs i livet; 3. för att vara trogna och vaksamma tjänare i vardagen.

På Förklaringsberget ser vi hela vår tros mysterium. Jesus ber och hans ansikte förvandlas. Vi anar Jesu intima och person­liga förhållande till Fadern. Ur molnet, symbol för den he­lige Ande, hör vi Faderns röst. Hela Treenigheten skymtar fram. Mose och Elia samta­lar med Jesus. De två förbunden bejakar och bekräftar varandra. Lagen och profeterna har berett vägen.

”Nineve är ödelagt, men vem kan tycka synd om det?” Profeten Nahums bok läses i mässan denna enda gång under året. Han vänder sig mot Nineve och det brutala assyriska im­pe­riet som intog Israel (Nord­riket) och gjorde Juda, (Sydriket) till en lydstat 722 f.Kr. Det dominerade och plågade hela Mellan­östern tills huvudsta­den Nineve besegrades av babylonierna och föll år 612 f.Kr. 

Det är som om Gud inte kan överge sitt folk. Domen över det fallna och skingra­de Israel är inte hans sista ord. ”Han som för­skingrade Israel skall också försam­la det.” Den djupaste orsaken är Guds evi­ga kärlek: ”Med evig kärlek har jag älskat dig”. ”Ännu en gång” – uttrycket upprepas tre gånger – skall folket få dra ut i dans, skörda vingårdens frukter och dra upp till Sion.

”Skönheten i den saliga Katarinas liv.” (kollektbönen) Det är inte så lätt att upptäcka personliga drag i dagens helgon, men skönheten räcker. Skönheten lyser fram i den staty i Blå­kyr­kan i Vadstena som Johannes Paulus II välsignade 1989. Gud lockar oss att söka honom genom skönheten i hans välgär­ningar.

Den osynliga men verkliga rikedomen. Många av Jesu liknelser är svåra att förstå, men knappast denna om den rike bon­den. Han fick en god skörd och bygger större lador för att bli ännu rikare. Det behö­ver inte vara lador i bok­stavlig mening. Det kan han­d­­la om alla slags ägo­de­lar. Om man lever i kloster och har frånsagt sig privat egendom, kan det handla om små­sa­­ker, som betraktas som privata och som bevakas med stor nog­grannhet.