Predikningar Ingmar Svanteson

Ängeln Gabriel har berättat för Maria att ock­så hennes släkting Elisabet väntar barn trots sin höga ålder. Nu söker Maria upp Elisa­bet. Maria skyn­dar upp i Juda bergsbygd. Den dyrbara gå­va hon bär ger henne lätta fötter. Redan Höga Visan har förutsagt detta. Brudgummen söker sin brud och liknas vid en gasell som kommer ”spring­ande över bergen”.

Marias svar på ängelns budskap är historiens nyckelreplik. Den helige Bernhard ”stannar upp” hela historien i ögonblicket mellan ängelns bud­­­­skap och Marias svar. Han säger att hela världen faller på knä och väntar: ”Skynda dig, jung­fru, att svara. Ett ord från dig, och de olyckliga tröstas, de fångna fri­köps, de fördömda frias, alla Adams barn, hela ditt släk­te blir räddat. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud.”

Kungen, tältmakaren och snickaren. I dagens läsningar möter vi en kung, en tältmakare och en snickare. Kungen hette Achas. Han regerade över Israel på 700-talet f.Kr. Tältmakaren hette Paulus, han blev apostel. Snickaren hette Josef. Han blev Marias man och fos­terfar till Je­sus. Kung Achas gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon. Det gick så långt att han offrade sin egen son till avguden Molok. Att han nämns i dagens läsningar beror på att han erbjöds ett tecken från Gud som pekade mot den väntade Messias. En ung kvinna skulle föda en son. I den gre­kiska över­sättningen av Gamla Testamentet, Sep­tuaginta, kallas hon jungfru.

Under de sju dagarna fram till jul låter kyrkan oss höra allt vad evangelierna berättar om den närmaste tiden före Jesu födelse. Idag och i morgon ur Matteus. Resten av veckan ur Lukas. Lukas går i sin släkttavla tillbaka till Adam. Matteus vän­der sig till en judisk läsekrets och börjar därför med Ab­ra­ham, den förste pa­triarken för det utvalda folket. När släkttavlan kommer till den tredje patriarken Jakob och hans söner är det Juda som får fö­ra löftet vidare.

”Ett litet ögonblick övergav jag dig, men i stor barmhärtighet vill jag åter församla dig.” Profeten talar till det bortförda folket i Babylon. Han liknar det vid en ofruktsam hustru som åter skall få många barn. Tältlinorna mås­­te förlängas och platsen vidgas. Det går utöver både de judiska och de mänskliga gränser­na.

”Jag är Herren, ingen annan finns.” Profeten Jesaja säger det – tre gånger i dagens avsnitt – och Jo­han­­nes av Korset be­kräftar det: ”Gud har sagt oss allt på en gång, i ett enda slag, i detta enda ord”. Katekesen citerar det. (art. 65) Att söka något annat eller något nytt är att kränka Gud. Johannes av Korset varnar för en andlighet som går förbi sanningsfrå­gan. Hoppet bygger på en tro som är sann.

”Vad har du för fullmakt att göra detta?” Jesus får frågan efter att ha rensat templet. Frågan är viktig, också idag. Vem har full­makt att tala och handla i Jesu namn, rentav kräva lydnad? De som ifrågasatte Jesu fullmakt, avvi­sa­de också Jo­hannes Dö­paren. De två hänvisar till och bekräftar varandra. Den som avvi­sar lagens krav, gör sig blind för nåden.

Profeten Elia förskräcker och fascinerar. Han är ”den glödande profeten”, som med Herrens ord höll him­len stängd för regn. Han avslöja­de de falska profeterna och genom sin bön lät han elden för­tära det of­­fer han frambar. (1 Kung 18) Han dog inte, utan fördes direkt till himlen ”i en flammande storm­­­­by, i en vagn dragen av eldhästar”. Därför väntade man i senare judendom att ”Elia först måste kom­ma” för att förbereda Messias slutliga ankomst.

”Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden liknas vid en ström som rinner till och se­dan, enligt Jesu ord, blir en källa i hjärtats innersta. Det är löftet till den som ”ger akt på” Herrens bud. Samma löfte skymtar i företalet till Benedictus regel: ”Vänd dig bort från det on­­da och gör det goda”. Texten fortsätter direkt: ”Sök friden och strä­va efter den”. Olika sidor av ett och sam­ma mynt.

Månen i sin fulla glans! Det var morgonens gåva denna dag. Det är också en bild för dagens högtid, Jungfru Marias Utkorelse och full­kom­liga Renhet. Redan Höga visan såg det: ”Vem är hon som träder fram som morgon­rod­na­den i sin uppgång, vacker som månen, utvald som solen?”