Predikningar Ingmar Svanteson

Ordets kraft. Mänskliga ord kan vara fyllda av kraft. Vissa ord vi har hört kan vi inte glömma. De på­­­ver­ka­de våra liv. Men oftare är mänskliga ord tomma, kraftlösa och snabbt glömda. Det går inflation i orden. Det frestar oss att slå dövörat till för vad den andre säger. När våra egna ord inte tas på allvar kän­ner vi oss kränkta, och det med rätta. ’Varför hör du inte vad jag säger?’ Män­ni­skan har en med­född insikt om att våra ord skall vara sanna och att vi skall ta andras ord på all­var. Det är vi skyldiga varandra.

Josef tröstar sina bröder när deras far Jakob är död. De fruktar broderns hämnd för att de sålde honom till främlingar. Hans svar är hisnande: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till go­do för att så behålla mycket folk vid liv”. Finns det i hela Skriften någon formulering som tydligare uttryc­ker Kristi påsk och Guds makt att förvandla ont till gott? Josef fö­regriper vad den Upp­ståndne säger till alla botfärdiga syndare.

Vad beror det på att budskapet tas emot eller avvisas? Både förkunnaren och mottagaren kan sabotera. Kyrkan har tving­ats tänka efter, utan att exakt kunna ange hur. Jesu ord i dagens evangelium hjälper oss att se klarare: ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.”

Josef prövar sina bröder. Inte för att plåga dem. Han skall ju visa sig beredd att förlåta dem. Han gråter när han ser de­ras vånda. Det är de själva som behöver prövas och luttras. Denna luttring upplever de som ångest. Ångest är oprecis och kan leda till ältande av destruktiva skuld­känslor. Först när människan ser vilken skuld hon dragit över sig kan något konstruktivt hända.

När vi som benediktiner låter blicken glida över dagens läsningar mär­ker vi hur bibelpräglad Benedictus´ regel är. Den heliga re­geln skymtar fram hela tiden. Regeln har vuxit fram är Benedic­tus´ och hans före­gångares stän­diga umgänge med Guds ord. När vi i första läsningen hörde ur Ordspråksboken associerar vi till re­gelns upptakt. Dess prolog är som en mo­saik av bi­bel­ord. ”Lyss­­na, min son, böj ditt hjärta, sök, frukta Herren…”. Regeln återspeglar Guds ord.

Den lätta bördan. I gårdagens mässa hälsade oss biskopen som pilgrimer. Pilgrimer är på väg, på väg mot ett mål. Också dagens evangelium antyder en väg, en väg av växande insikt. ”Lär av mig”, säger Jesus. På den vägen kan livets tyngande börda förvandlas till något lätt. Jesus prisar och tackar Fadern för att denna väg är dold för de lärda och kloka, men up­­penba­ras för dem som är som barn. Inte så att de lärda och kloka är ute­slutna, men det hänger inte på lärdom och bildning. Man behöver inte ha läst den se­naste boken. Ingen kan säga att det krävs något omöjligt. Kring krubban samlades både olär­da herdar och visa män. Alla kan tillbe detta barn.

Abraham hade fått lämna allt det förflutna när han bröt upp från familj, släkt och land. Nu krävs att han också lämnar framtiden, det han hoppats på ge­nom sin son Isak. Han berövas allt, men blir därmed ett vittne om tron. Tron på det bara Gud kan göra. Enligt Hebreerbrevet sade han sig att Gud ha­de makt att uppväc­ka döda.

Behandlingen av Hagar, tjänstekvinnan, är hjärtskärande. Abraham tvingas följa Saras råd, styrt av avundsjuka, och skickar i väg Hagar och hennes son Ismael. Men Gud har sin plan och sörjer för Hagar och hennes son.

”Fly för ditt livs skull!” Lot var räddhågad, vankelmodig och hade svårt att fatta beslut. Det hade kunnat kosta honom livet. Men Gud ”tänk­te på Abra­ham” som hade bett Gud skona Sodom och Gomorra för de rätt­färdigas skull. Normalt är det ingen dygd att fly. Tvärtom! Men det finns situatio­ner och miljöer som utsätter den oerfarne för frestelser och ger till­fäl­len till synd som han inte kan motstå. Där gäller maningen: ”Fly för ditt livs skull!” ”Se dig inte tillbaka!”

Vad är det som får Tomas att tro? Vad får honom att bekänna Jesus som Herre och Gud? Han ville tro, personligen, med hela sin varelse, inklusive förståndet. Men inte ens vilja och förstånd räcker ända fram. Tron är en gåva. Något som kommer männi­skan till mötes. Teologin kallar det nåd.