Predikningar Ingmar Svanteson

Mod, hopp och vardagstrohet. Gårdagens fest, Kristi förklaring, sprider sitt ljus också över denna söndag. Ljuset från Kristi ansikte återspeglar hans innersta enhet med Fadern. Det lyste fram när han bad. Det lyste fram i hans ansikte. Också hans kläder blev vita, vilket antyder hans heliga kyrka. Vi behöver detta ljus av flera skäl: 1.för att våga se och höra vad som händer om­kring oss; 2. för att hålla rätt kurs i livet; 3. för att vara trogna och vaksamma tjänare i vardagen.

På Förklaringsberget ser vi hela vår tros mysterium. Jesus ber och hans ansikte förvandlas. Vi anar Jesu intima och person­liga förhållande till Fadern. Ur molnet, symbol för den he­lige Ande, hör vi Faderns röst. Hela Treenigheten skymtar fram. Mose och Elia samta­lar med Jesus. De två förbunden bejakar och bekräftar varandra. Lagen och profeterna har berett vägen.

”Nineve är ödelagt, men vem kan tycka synd om det?” Profeten Nahums bok läses i mässan denna enda gång under året. Han vänder sig mot Nineve och det brutala assyriska im­pe­riet som intog Israel (Nord­riket) och gjorde Juda, (Sydriket) till en lydstat 722 f.Kr. Det dominerade och plågade hela Mellan­östern tills huvudsta­den Nineve besegrades av babylonierna och föll år 612 f.Kr. 

Det är som om Gud inte kan överge sitt folk. Domen över det fallna och skingra­de Israel är inte hans sista ord. ”Han som för­skingrade Israel skall också försam­la det.” Den djupaste orsaken är Guds evi­ga kärlek: ”Med evig kärlek har jag älskat dig”. ”Ännu en gång” – uttrycket upprepas tre gånger – skall folket få dra ut i dans, skörda vingårdens frukter och dra upp till Sion.

”Skönheten i den saliga Katarinas liv.” (kollektbönen) Det är inte så lätt att upptäcka personliga drag i dagens helgon, men skönheten räcker. Skönheten lyser fram i den staty i Blå­kyr­kan i Vadstena som Johannes Paulus II välsignade 1989. Gud lockar oss att söka honom genom skönheten i hans välgär­ningar.

Den osynliga men verkliga rikedomen. Många av Jesu liknelser är svåra att förstå, men knappast denna om den rike bon­den. Han fick en god skörd och bygger större lador för att bli ännu rikare. Det behö­ver inte vara lador i bok­stavlig mening. Det kan han­d­­la om alla slags ägo­de­lar. Om man lever i kloster och har frånsagt sig privat egendom, kan det handla om små­sa­­ker, som betraktas som privata och som bevakas med stor nog­grannhet.

Den saliga Elin anklagades och dömdes av människor, men un­derverk vid hennes kropp bevisade hennes oskuld. (1100-talet) Den salige biskopen Brynolf av Skara skrev en tidegärd till hen­nes minne. Profeten Jeremia anklagades av ”prästerna och profeterna för att ha profeterat om Jerusalems öde, men ”furstarna och allt folket” ville skona honom. De förstod att han talat i Herrens namn.

Profeten gör studiebesök hos kruk­­maka­ren. Profeten ser hur krukmakaren bearbetar leran på drejskivan. När det misslyc­kas börjar han om igen. Han gör ett nytt kärl, så som han vill ha det. ”Som leran är i krukmakarens hand, så är också ni i min hand, ni av Israels hus.” Leran är inte helt passiv. Krukmakaren behöver lerans ”samarbe­te”. Människan måste låta sig formas.

Maria från Mag­dala kan inte låta bli att söka sig till graven. När hon fin­ner den tom skyn­dar hon för att berätta det för apostlarna. Själv fortsät­ter hon att söka. Hon gråter utanför graven. Hennes gråt för­blin­dar hennes ögon. Hon känner inte igen Jesus som står där. Hon tror det är trädgårds­vakten.

”I din glädjes strömmar stillas deras törst.” Psalmisten formulerar det oerhörda löftet, löftet att få ’dricka glädje’. Motsatsen är att dricka ur det profeten kallar ”usla brunnar”. Under ökenvandringen öste Israels folk ur de goda brunnarna. Pro­feten kallar det hennes ”ungdoms kärlek, hur folket älskade Herren under sin brudtid”.