Kortpredikan 7 september 2023

Kol 1: 9-14 Ps 98: 1-6; Luk 5: 1-11

Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai.

Paulus påminner dem om att de har räddats ur mörkrets välde och ber att de skall ”fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och in­sikt”.

Hur det går till ser vi när Jesus tar apostlarna i sin tjänst.

Först en uppmaning: ”ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där”. Pet­rus berättar sakligt att de har hållit på hela natten utan att få något, men så fortsätter han: ”Eftersom du säger det skall jag lägga ut näten”.

Han lyder i tro, och trons lydnad resulterar i en enorm fångs­t. Båtarna håller på att sjunka. Pet­rus faller ner i förskräckelse: ”Lämna mig, Her­re, jag är en syn­da­­­re”. Han får hö­ra: ”Var inte rädd. Härefter skall du fånga människor”. De läm­­­nar allt och följer honom.  

Efter uppståndelsen upprepas samma underverk, och nu med större insikt. Petrus känner sig själv och sina förbehåll bätt­re, men framför allt känner han sin Herre bättre. Han är beredd att föras dit han inte vill.

Han vet, som Paulus uttrycker det, att han blivit friköpt och fått förlåtel­se för sina synder.

Fortsättningen bygger på och fördjupar insikten om det tota­la beroen­det av Herrens kärlek.

Han faller ner vid Jesu knän och säger: ”Lämna mig Herre, jag är en syndare”.

På ödmjukhetens tolfte steg (Benedictus Regel) säger brodern: ”Herre, jag är icke värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”.

När brodern ser sig som den lägste och ringaste av alla får den första kärleken nytt liv och kunskapen om Gud vä­xer till. Som det gick för Pet­rus mellan hans ”första” och ”andra” kallelse.

Brodern får del av ”den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruk­tan’ och förs in i sin älskade Sons rike”.

Vi firar det i varje eukaristi.

pater Ingmar Svanteson