Kortpredikan 25 mars 2024
Jes 42: 1-7; Ps 27: 1-3, 13-14; Joh 12: 1-11
Under de första dagarna i Stilla veckan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos profeten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfredagen.
Den första sången vidgar horisonterna. Profeten målar konturerna till en tjänare med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folkslagen, öppna blinda ögon och föra fångar och dem som sitter i mörkret ut ur fängelset”.
Den som något känner människans historia är skeptisk till stora löften. Men denne tjänare beskrivs varken som en utopist med luftiga drömmar eller som en revolutionär.
Han är lågmäld och barmhärtig. ”Han skall inte skria eller ropa och inte låta höra sin röst på gatorna. Han skall inte krossa ett brutet rör, inte släcka en tynande veke”.
Ändå är han inte sentimental eller vek. ”Hans kraft skall inte tyna bort eller brytas, intill dess att han har grundat rätten på jorden.”
Han känns igen och är efterlängtad. ”Havsländerna väntar efter hans lag.”
Från de vida horisonterna förs vi i evangeliet till huset i Betania där Maria låter hela huset fyllas av doften från ”en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam”. Hon smörjer sin Herres fötter och torkar dem med sitt hår.
Balsam tränger in och ger ifrån sig väldoft. Olja är en symbol för den Ande som enligt profeten skulle komma över Herrens tjänare.
Maria har lyssnat till hans ord när hon satt vid Jesu fötter. De trängde in som en smörjelse i henne och nu ger hon gåvan tillbaka som en balsam inför hans begravning.
Hon älskar sin Herre med samma överflöd som hon själv har tagit emot. Höga Visan vittnar om brudens kärlek: ”När kungen ligger på sin bädd sprider min nardus sin doft”.
En bild för Kyrkans kallelse i världens hus. Den börjar ”i det lilla”, i det egna hjärtat och i det hus och den gemenskap där lärjungen själv bor.
I varje eukaristi ber kyrkan om Anden över gåvorna. För att kärlekens doft skall spridas genom dem som låter sig genomträngas av den.
”Huset fylldes av doften från denna balsam.”
pater Ingmar Svanteson
