Predikan 8 mars 2024, Begravningsmässa för syster Maura (9.8.27 – 29.2.24)

Syster Maura 9 augusti 1927 – 29 februari 2024

”Ett enda ber jag Herren om: att få vara i Herrens hus varje dag i mitt liv.” Så sjunger vi i en psaltarpsalm och det blev syster Mauras bön vid något av hennes första be­sök i Jesu Moder Marias Systraskap. Hon ville stanna i denna gemen­skap. Det var under tiden i Östra Sön­nars­löv, i slutet av sjuttitalet. Något drog henne och hon ville förbli i klostret.

1985 fick hon avlägga sin högtidliga profess. Året dessförinnan hade hon med sys­t­rarna uppta­gits i den katolska kyrkans fulla gemenskap.

Syster Maura fullgjorde en rad uppgifter i klostret, i köket, som novismästare och infir­mar (ansvar för de sjuka), som gästsyster och sakristan. I sina uppgifter var hon ”vid gott mod”, som Pau­lus utryckte det i andra läsningen, ivrig och snabb. Hon likna­de sin namne, den heli­ge Maurus, en av den helige Benedictus första lärjungar.

Gregorius den store berättar vad som hände en gång när den unge munken Pla­ci­dus skulle hämta vatten. Han råkade falla i sjön och en kraftig våg förde honom långt ut från stranden och han höll på att drunkna. Den helige Benedictus kände och för­stod vad som hänt, kallade på Maurus och skickade honom att rädda sin unge med­broder. Maurus ber om munk­­faderns välsignelse och skyndar i väg. Utan att tänka på det fortsätter han att springa när han kommit till vattnet och lyckas dra upp Placidus ur djupet. Först i efterhand för­står han att han sprungit på vattnet och grips av för­und­ran och bestörtning.

Han är övertygad om att det var Benedictus befallning som räddade Placidus, me­dan Benedictus menar att det var Maurus snabba lydnad som var orsaken. En vän­skap­­lig tävlan i ödmjukhet.

Budskapet i ett sådant underverk går inte att ta miste på. Dels vittnar det om den enk­la och ivriga lydnadens kraft och glädje, men det vittnar ännu mera om källan ba­kom det nya livet, källan som är Jesus Kristus, levande och uppstånden från de dö­da. Källan till det som kan ske i det högst vardagliga, när våra ögon öppnas. En när­varo i det enkla, som gör att hjärtat vidgar sig för det mirakulösa.

Det var denna närvaro som syster Maura anade när hon ville stanna i systrarnas gemenskap. Med vår Herres egna ord: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”.

Vi tackar Gud för syster Maura och ber att hennes rening och önskan nu skall nå sin fullbor­dan: ”att ständigt få vara i Herrens hus för att se hans ljuvlighet i hans tem­pel”.

Amen.

pater Ingmar Svanteson