Predikan 4 söndagen i fastan 2024

2 Krön 36: 14-16, 19-23; Ps 137: 1-6; Ef 2: 4-10; Joh 3: 14-21

Att upptäcka nåden på nytt

I den svenska almanackan står det idag Midfas­tosöndagen.Vi är ungefär mitt i faste­tiden och det är tre veckor kvar till påsk. Men redan nu under­visar oss kyrkan om pås­­kens vidunderliga gåva. I den tidiga kyrkan var fas­tetiden kulmen på den långa för­be­redel­sen till dopet. Kyrkan gör gemen­sam sak med dopkandidaterna och alla på­minns om det egna dopet.

Vi hörde det i andra läsningen, där aposteln Paulus säger att vi har gjorts levande – underförstått genom Kristi påsk – trots att vi var döda genom våra överträdelser. Apo­s­teln kan knappt styra sina ord. ”Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”. Man kan ha varit kristen länge utan att ha förstått nåden. Gåvan är så stor och vår fattningsförmåga så liten. Det är lättare att förstå moralen och många tänker att de måste bli moraliskt värdiga för att förtjäna nåden. Men nåden är alltid först och stör­re än vad människan kan förtjä­na. På latin heter nåden gratia. Vi har det i ordet gra­tis. ”Av nåd är ni frälsta”. Människan kan bara ta emot den i tro.

Gåvan ges i dopet och så ”program­me­ras” Kristi påsk in i den döpte. Den döpte dör och uppstår med Kristus, och får med honom en plats i him­len. ”Han har upp­väckt oss med honom och gett oss en plats i himlen”, sade aposteln. Dopet gör oss till lem­mar i hans kropp, som sitter på Faderns högra sida i himlen. Vi är med­arvingar i det högs­ta goda, medborgare i Guds rike.

Johannes sammanfattar det i den bibelvers som kallats ”lilla bibeln”, Johannes 3:16. Där ger han också förklaringen: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Enda sättet att få denna gåva är tron. Det var den tro som dopkandidaterna bekände vid dopet i påskens stora guds­tjänst. Tron och dopet upplyste deras förstånd och hjärtan.

Hindren för detta finns inte hos Gud utan hos människan. Jo­han­nes sä­ger: ”Gud sände inte sin son för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom ho­nom. Den som tror på honom blir inte dömd. Den som inte tror är redan dömd, efter­som han inte har trott på Guds ende sons namn”. Han ger också en för­klaring till var­för de inte tror: ”När ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörk­ret mer än ljuset”. Hur kan människan älska mörkret mer än ljuset? Delvis kan vi förstå det. Män­niskan har vant sig vid att själv bestämma över sitt liv. Det är vad Jo­han­nes ka­l­lar ”mörkret”. Hon vill inte utan vidare lämna denna posi­tion. Hon är fång­ad av den fals­ka frihetens lockelse.

Johannes förklarar det mera konkret. ”Den som gör det onda avskyr ljuset och kom­­mer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.” Människan har fast­nat i sitt eget fängelse. Hon vill inte komma till ljuset. Då avslöjas ju illusionen. Därför fäller hon domen över sig själv. Hon avvisar ljuset och därmed nåden. Kate­kesen säger att människan en gång skall dö­mas efter sitt ja eller nej till nåden.

Många upptäcker först långt fram i livet att de aldrig riktigt för­stått nå­den. De liknar den hemmavarande sonen i liknelsen om den förlorade so­nen. De tänker fortfarande som om de var anställda daglönare, som måste förtjäna lö­nen. ”Här har jag tjänat dig i alla dessa år…”. De har inte förstått nåden som en gåva av Faderns obegripliga och överflödan­de kärlek.

Gud ske pris vänder inte alla ljuset ryggen. Jesus säger: ”Den som handlar efter sanningen, han kom­mer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill”. Det låter som om vi var tillbaka i moralismen igen, men nu handlar det både om syn­da­ren och den helige, både om den botfärdige och om den som växer i kärleken. Den bot­färdige röva­ren på korset ”kom till ljuset” när han vände sig till Jesus. Han fick löfte om paradi­set. Den troende lär sig att i allt söka ljuset, som är Kristus. Bene­dictus ut­tryc­ker det så: ”Ingenting föredra fram­för Kristi kärlek”. Motståndet mot ljuset kan dyka upp när mörka hörn i hjär­tat avslöjas. När männi­skan upptäcker hjärtats konster och knep. Men det är då hon upp­täcker att Kristi kärlek är större.

Men vart tar de egna gärningarna vägen i allt tal om trons och nådens gåva? De finns där re­dan, men de är annorlunda än det egna slitet och oftast ser hon dem inte själv. När Paulus hade undervisat om trons gåva, att det inte beror på gärningar, sä­ger han: ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärning­ar som Gud från början har bestämt oss till”. Det tycks vara ett nytt slags gärningar. På ett annat ställer kallar han dem Andens frukter. Genom sin Ande har den Upp­stånd­ne tagit sin boning i den döptes hjärta. I sitt första brev kallar Johannes det för en inre smörjelse. Denne Ande fostrar, hel­gar och vägleder människan. Hon upptäc­ker att det finns Nå­gon som leder henne hela ti­den. Hon lär sig känna igen Herdens röst, och att skilja den från andra röster. Denne Herde leder henne på vägar hon inte har tänkt ut själv. Gud har tänkt ut dem från början. ”Du leder mig efter ditt råd…”. I svensk tradi­tion kalla­des det att ”gå i beredda gärningar”. På den vägen gör lärjung­en upptäckten att buden inte är tunga. Jesus hade ju lovat att hans ok var milt och hans börda lätt. Benedictus talar om att löpa Guds buds väg i kärle­kens outsägliga sötma. Kanske fick lärjungen smaka det alldeles i början av den kristna vägen, men har sedan glömt nåden och glidit tillbaka i slitet. Samma sötma finns kvar att upptäc­­ka på nytt, och då har den blivit än­nu mera välsmakande, som vinet när det lagrats länge. Att gå till bikt är en beprö­vat hjälpmedel för att förstå nåden. Vi går inte till bikt för att bli dömda, men för att bli be­nå­dade.

Kyrkan firar detta mysterium i varje eukaristi. Hon dricker av den nåd som rann fram ur Jesu öppnade sida. För att ge oss liv och göra oss till vittnen, vitt­nen om Guds eviga, berusande och livgivande kärlek, sammanfattad i ”lilla bibeln”: ”Så älska­de Gud värl­den att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha e­vigt liv”.

Benedictus ger oss två verktyg för att vi ständigt på nytt skall upptäcka nåden. Bå­de vägledning: ”Ing­en­ting föredra framför kär­le­ken till Kristus”. Men också hopp: ”Ald­rig misströsta om Guds barmhärtighet”.

Amen.

pater Ingmar Svanteson