Kortpredikan 7 mars 2024
Jer 7: 23-28; Ps 95: 1-2, 6-9; Luk 11: 14-23
”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall vara mitt folk.”
Mitt i fastetiden hör vi profeten Jeremia förmedla Herrens röst.
Men Herren tvingas konstatera: ”De ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade efter sina egna rådslag”.
Människans närmaste ”profet” är det egna samvetet. Den inre röst som lågmält men tydligt bjuder oss att göra det goda och avvisa det onda. Rösten kommer inifrån människan själv, men har samtidigt en auktoritet som står över henne själv.
Den som dövar och avvisar sitt samvete blir, med Jesu ord, ett rike ”i strid med sig själv”.
Samma obönhörliga lag gäller för kyrkan. När biskopar strider mot varandra blir hon ett rike ”i strid med sig själv”.
De ord människan/kyrkan talar blir tomma och utan kraft. ”Sanningen är försvunnen och utrotad ur deras mun.”
Jesus befriar den stumme ur hans fångenskap. Han förklarar själv vad som sker: ”Om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er”.
Den kraften har kyrkan/vi tillgång till genom Guds ord och bönen. Det är de vapen med vilka vi bevakar ”vår gård” och står på vakt vid hjärtats port.
Den som använder sina vapen kan också med erfarenheten bekräfta att ’Guds finger’ är den helige Ande. Hjärtat förvandlas till det rike aposteln talar om, fyllt av ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Anden”.
Stumheten bereder plats för ”få och förnuftiga ord”.
Kyrkan blir kyrka och människan blir människa i den heliga eukaristin. Kommunikanten tar emot Sanningen och svarar med sitt förnuftiga: ”Amen”.
”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall vara mitt folk.”
pater Ingmar Svanteson
