Kortpredikan 29 augusti 2024, Johannes Döparens martyrium
Jer 1: 17-19; Ps 71: 1-4a, 5-6b, 15ab,17; Mark 6: 17-29
Johannes Döparens martyrium uppfattas lätt som obehagligt och pinsamt. Herodias har inte glömt vad Johannes sagt om hennes otillåtna äktenskap med Herodes. Hans feghet gör honom till hennes medbrottsling. Hämndlystnad styr hennes handlande.
Elia förföljdes av drottning Isebel. Profeten Jeremia klagar, men är gjord till ”en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot dess präster och mot folket i allmänhet”.
Vi kan inte hindra de onda makterna att agera, i kyrkan och i världen. De triumferar när de tillåts ockupera hjärtat och styra våra handlingar.
Det behöver inte ske. Människan har frihet att välja vad hon släpper in i hjärtat.
Den som söker vägledning i Guds ord gör en upptäckt. Någon kämpar med oss och för oss. Herren är med och han är starkare, även om kampen tycks skoningslös.
Johannes Döparens martyrium var inte ett nederlag utan en seger. Johannes blev ”sanningens och rättvisans martyr”.
Hans födelse var sammanvävd med Jesu födelse. Hans död föregriper Jesu död och uppståndelse.
I eukaristin dras vi in i samma mysterium.
I denna mässas slutbön får vi höra att eukaristin ”förenar våra egna lidanden till en oupplöslig enhet med Jesus Kristus, vår Herre”.
Det bekräftar vad profeten Jeremia fick höra: ”Var inte förfärad… jag gör dig till en järnpelare och en kopparmur… ty jag är med dig, säger Herren, och jag vill hjälpa dig”.
pater Ingmar Svanteson
