Kortpredikan 27 april 2024
Apg 13: 44-52; Ps 98: 1-4; Joh 14: 7-14
Lukas berättar om ett yttre skeende. Johannes om ett inre. Båda har sitt särskiljande och sin tillväxt, ibland med en yttre dramatik, ibland i det fördolda.
Paulus och Barnabas förkunnelse mitt i Mindre Asien väcker allt större glädje hos några, medan andra blir alltmer avvisande.
De drivs bort från platsen och går vidare. Lukas berättar att de skakar dammet av sina fötter. Men så tillfogar han: ”Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande”.
Också i evangeliet hör vi om ett särskiljande och om en tillväxt, men nu i det inre.
Filippos har bett Jesus att visa dem Fadern. Jesus suckar: ”Så länge har jag varit tillsammans med er och ändå känner du mig inte?”
Det är inte neutralt och riskfritt att umgås med Jesus. Det kan leda till andlig förstelning och sluta i förhärdelse.
Men avsikten är att gudsriket skall växa. Det lilla fröet rymmer kraft att växa till. Alltmer glädje och ännu större gärningar. Det gäller både kyrkan och lärjungen.
Vi ser det genom historien, tydligast i helgonen, de som påverkat historien genom att låta den egna helgelsen fullbordas.
Löftet är knutet till bönen. ”Vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”
Låt oss ännu ivrigare be att Anden fullbordar sitt verk, som är Sonens verk i sin heliga Kyrka och i sina lärjungar.
Skall Jesus en gång fråga oss: ”Så länge var jag tillsammans med er och ändå kände du mig inte?”
Eller skall det sägas som Lukas sade: ”de uppfylldes alltmer av glädje och helig ande”?
pater Ingmar Svanteson
