Predikan 5 Påsksöndagen 2024
Apg 9: 26-31; Ps 22: 26-28, 30-32; 1 Joh 3: 18-24; Joh 15: 1-8
Liv som bär frukt
Människan vill gärna uträtta något i livet. Hon vill bidra med något och helst lämna något av värde efter sig. Det kan förvisso bli en fåfäng jakt efter berömmelse och ära, men i grunden är det en mänsklig önskan. Liksom vinstocken planteras för att den skall bära frukt, är människans liv tänkt att bära frukt.
Bilden av vinstocken är inte svår att förstå. Fadern är vinodlaren. Jesus och kyrkan är vinstocken. Grenarna är Jesu lärjungar som bär frukt genom den sav de dricker från vinstocken.
Vinstocken måste vårdas. ”Varje gren som inte bär frukt skärs bort.” Hos lärjungarna är det kärlekens gärningar som efterfrågas. Vi kallar det underlåtelsesynder. Vi bekänner dem i varje mässa: ”tankar, ord, gärningar och underlåtelse”. Domaren skall en gång säga till dem som skickas bort från hans ansikte: ”Vad ni inte har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort för mig”.
Liksom vinodlaren skär bort döda grenar måste synden rensas bort. Det sker genom ånger, bön om förlåtelse och botgöring.[1] Det kan smärta och göra ont, men alternativet är långt värre. Obekända synder leder till trötthet. Livsglädjen rinner bort. Och ännu allvarligare – att sakna kärlekens gärningar är att sakna kläder för det himmelska bröllopet.
”Linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar”, säger Johannes i bibelns sista bok.
”Den gren som bär frukt ansar han”. Till bikt och omvändelse hör föresatsen att bryta med synden och ”göra det goda”. Benedictus säger: ”Om vi vill bo i hans rikes tält, måste vi löpa dit med goda gärningar; annars kommer vi aldrig fram”. I slutet av regeln finns det bara två alternativ: Den onda eller den goda ivern. Anden sade till församlingen i Efesos:
”Jag har det emot dig att du har övergett din första kärlek”. Må det inte behöva sägas till oss.
Men Jesus fortsätter: ”Ni är redan ansade genom ordet som jag förkunnat för er”. Vad har vi inte fått genom dopet och tron? Vi är inte bara födda till livet. Vi är födda till det eviga livet. Genom dopet är vi inympade som grenar i den sanna vinstocken, och därmed delaktiga av gudomlig nåd, av liv i överflöd.
Därmed är vi framme vid liknelsens uppmaning och hisnande budskap. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er.” Gång på gång upprepas detta ord av Jesus: bli kvar i mig! Därmed händer det som liknelsen berättar för oss. När grenen tar emot saven från vinstocken då växer frukten fram. Så enormt är det löfte som Jesus ger åt den som förblir i honom. Varje dag behöver vi lyssna och lyda, be och kämpa. Men något nytt har kommit till – nåden. Det är inte längre människans kamp som avgör. Frukten som växer fram är ett verk av nåden. Jesus uttrycker det drastiskt: ”utan mig kan ni ingenting göra”. Det är endast genom nåden som vi vinner seger och bär en frukt som består. Aposteln Paulus säger: ”Jag har arbetat mer än någon av apostlarna”, men så tillägger han, och det är det nya: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”. Det är denna nåd som rinner från stammen ut i grenarna, det är den som får grenen att bära god frukt. Aposteln kallar det Andens frukter: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning”.
Men måste man inte anstränga sig också? Jo, nåden gör inte viljan överflödig eller passiv. Tvärtom! Aposteln uppmanar de troende att ”arbeta med fruktan och bävan på sin frälsning”. Ändå förvandlas inte gåvan till ett nytt och tyngande krav. I versen efter avslöjar aposteln hemligheten: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte”. Redan profeten säger det: ”Med Guds hjälp stormar jag murar”. Om vi kunde genomskåda hemligheten skulle vi se att både kraften och viljan är ett verk av nåden. Mitt ok är milt och min börda är lätt, säger Jesus – och han ljuger inte.
Den som kämpar och sliter, men ändå inte tycks bära frukt? – Varje lärjunge måste lära sig den svåraste av läxor. De bästa ambitioner är ofta uppblandade med stora lager egenvilja och högmod. Människan sliter sig hellre fördärvad än hon går ödmjukhetens och lydnadens enkla väg. Medan den ödmjuke, den som känner och sörjer över sin vanmakt, som ständigt ropar om Herrens hjälp, för henne är det inget problem. Hon lyder sin Herre och litar på honom. Frukten växer fram bakom ryggen på henne, medan hon sover. Själv märker hon det inte. När hon har övervunnit en frestelse eller gjort det goda ger hon Gud äran och säger som David när han hade krossat sina fiender: ”Lovad vare Gud, min räddare, som lägger fienden under mina fötter”.
Den som plågas av sin ombytlighet följer rådet: Förbli i Jesus och håll ut i bönen! Res dig snabbt om du fallit, gör bot och fortsätt att följa honom! Kristus står fast vid vad han har lovat enligt aposteln: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv”. Då finns det inga gränser för vad som kan hända. ”Bed om vad ni vill, och ni skall få det.” Då börjar lärjungen, kanske förvånat, tugga på apostelns ord: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”.
Jesus är trogen inte bara i sitt ord, utan också i sin kyrkas eukaristi, där vinstockens vin förvandlas till hans eget blod, så att den gudomliga nåden kan rinna in i vårt blodsystem och bära frukt i goda handlingar. Då förhärligas vinodlaren, som är Fadern. Hans plan med våra och hela väldens liv tar ett steg närmare sin fullbordan. Som vi bad i kollektbönen:
”Låt påskens mysterium fullbordas i oss, så att alla de som i dopet blivit födda till det nya livet under din skyddande hand bär bestående frukt och uppnår evighetens glädje”.
Lovad vare Jesus Kristus som givit oss löftet: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
[1] Man kan avlägga sin påskbikt ända fram till Heliga Trefaldighets dag.
