Predikan 5 Påsksöndagen 2024

Apg 9: 26-31; Ps 22: 26-28, 30-32; 1 Joh 3: 18-24; Joh 15: 1-8

Liv som bär frukt

Människan vill gärna uträtta något i livet. Hon vill bidra med nå­got och helst lämna nå­got av värde efter sig. Det kan förvisso bli en fåfäng jakt efter berömmelse och ära, men i grun­den är det en mänsklig önskan. Liksom vinstocken plan­te­ras för att den skall bära frukt, är män­niskans liv tänkt att bära frukt.

Bilden av vinstocken är inte svår att förstå. Fadern är vinodlaren. Jesus och kyrkan är vinstoc­ken. Gre­narna är Jesu lärjungar som bär frukt genom den sav de dricker från vin­stoc­ken.

Vinstocken måste vårdas. ”Varje gren som inte bär frukt skärs bort.” Hos lär­jung­ar­na är det kärle­kens gärningar som efterfrågas. Vi kallar det un­der­låtelsesynder. Vi bekänner dem i varje mäs­sa: ”tankar, ord, gär­­­ningar och underlåtelse”. Doma­ren skall en gång säga till dem som skic­kas bort från hans ansikte: ”Vad ni inte har gjort för någon av dessa mi­na mins­ta, det har ni inte heller gjort för mig”.

Liksom vinodlaren skär bort döda grenar måste synden rensas bort. Det sker genom ånger, bön om förlåtelse och botgö­ring.[1] Det kan smärta och göra ont, men alternativet är långt vär­re. Obe­kända synder leder till trötthet. Livsglädjen rinner bort. Och ännu allvarli­gare – att sakna kärlekens gärningar är att sakna kläder för det himmelska bröllopet.

”Lin­netyget är de heligas rättfär­diga gärningar”, säger Johannes i bibelns sista bok.

”Den gren som bär frukt ansar han”. Till bikt och omvändelse hör föresatsen att bryta med synden och ”göra det goda”. Bene­dic­tus säger: ”Om vi vill bo i hans rikes tält, måste vi löpa dit med goda gär­ningar; annars kommer vi al­d­rig fram”. I slu­tet av regeln finns det bara två alter­nativ: Den on­da eller den goda ivern. Anden sade till för­sam­lingen i Efesos:

”Jag har det emot dig att du har övergett din första kärlek”. Må det inte behöva sägas till oss.

Men Jesus fortsätter: ”Ni är redan ansade genom ordet som jag förkunnat för er”. Vad har vi inte fått genom dopet och tron? Vi är inte bara födda till livet. Vi är födda till det eviga livet. Genom dopet är vi inympade som grenar i den sanna vinstocken, och där­med del­ak­ti­ga av gudomlig nåd, av liv i överflöd.

Därmed är vi framme vid liknelsens uppmaning och hisnande budskap. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er.” Gång på gång upprepas detta ord av Jesus: bli kvar i mig! Där­med hän­­der det som liknelsen berättar för oss. När grenen tar e­mot sa­ven från vinstoc­ken då växer frukten fram. Så enormt är det löfte som Je­sus ger åt den som förblir i honom. Var­je dag behö­ver vi lyssna och lyda, be och käm­pa. Men nå­got nytt har kommit till – nåden. Det är inte längre män­niskans kamp som avgör. Frukten som växer fram är ett verk av nåden. Je­sus ut­tryc­ker det dras­tiskt: ”u­tan mig kan ni ing­en­ting göra”. Det är en­dast genom nåden som vi vin­ner seger och bär en frukt som består. Apos­teln Paulus säger: ”Jag har arbetat mer än någon av apostlarna”, men så tillägger han, och det är det nya: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”. Det är den­na nåd som rin­ner från stam­men ut i grenar­na, det är den som får grenen att bä­ra god frukt. Apos­teln kallar det An­dens frukter: ”kär­lek, glädje, frid, tåla­mod, vänlig­het, god­het, trofast­het, öd­mjukhet och självbehärsk­ning”.

Men måste man inte anstränga sig också? Jo, nåden gör inte vil­jan överflödig eller pas­siv. Tvärtom! Aposteln uppmanar de troende att ”arbeta med fruktan och bävan på sin fräls­­­­­­­­ning”. Ändå förvandlas inte gåvan till ett nytt och tyngande krav. I versen efter avslöjar apos­teln hemlig­heten: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gär­ning för­verkli­gar hans syfte”. Redan profeten sä­ger det: ”Med Guds hjälp stormar jag murar”. Om vi kunde genomskåda hemligheten skul­le vi se att både kraf­ten och viljan är ett verk av nåden. Mitt ok är milt och min börda är lätt, säger Jesus – och han ljuger inte.

Den som kämpar och sliter, men ändå inte tycks bära frukt? – Varje lärjunge mås­te lära sig den svåraste av läxor. De bästa am­bi­tioner är ofta uppblandade med stora lager egen­­vilja och hög­mod. Människan sliter sig hellre fördär­vad än hon går ödmjukhetens och lyd­na­dens enkla väg. Medan den ödmjuke, den som känner och sörjer över sin vanmakt, som stän­digt ropar om Her­rens hjälp, för henne är det inget problem. Hon lyder sin Herre och litar på honom. Frukten växer fram bakom ryggen på henne, me­­­­dan hon sover. Själv mär­ker hon det inte. När hon har övervunnit en fres­telse el­ler gjort det goda ger hon Gud äran och säger som David när han hade krossat sina fiender: ”Lo­vad vare Gud, min räddare, som lägger fien­den under mina fötter”.

Den som plågas av sin ombytlighet följer rådet: Förbli i Jesus och håll ut i bönen! Res dig snabbt om du fallit, gör bot och fortsätt att följa honom! Kristus står fast vid vad han har lovat enligt aposteln: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förne­ka sig själv”. Då finns det inga grän­­ser för vad som kan hända. ”Bed om vad ni vill, och ni skall få det.” Då börjar lärjungen, kanske förvånat, tugga på apostelns ord: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”.

Jesus är trogen inte bara i sitt ord, utan också i sin kyrkas euka­risti, där vinstockens vin förvandlas till hans eget blod, så att den gu­domliga nåden kan rin­na in i vårt blodsystem och bära frukt i goda handlingar. Då förhärligas vinodlaren, som är Fa­dern. Hans plan med våra och hela väldens liv tar ett steg närmare sin fullbordan. Som vi bad i kollektbönen:

”Låt påskens mysterium fullbordas i oss, så att alla de som i dopet blivit födda till det nya livet under din skyddande hand bär bestående frukt och uppnår evighe­tens glädje”.

Lovad vare Jesus Kristus som givit oss löftet: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt”.

Amen.

pater Ingmar Svanteson

[1] Man kan avlägga sin påskbikt ända fram till Heliga Trefaldighets dag.