Kortpredikan 8 augusti 2025, S. Dominicus, präst

5 Mos 4: 32-40; Ps 77: 12-16, 21; Matt 16: 24-28

Femte Moseboken är en sammanfattning av Guds unika handlande med sitt folk.

Inget annat folks gud har handlat så, talat ur elden, befriat dem ur ett annat folk, besegrat andra och större folk och gett det ett eget land. Det utvalda folket är tecknet på att ”Herren är Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan.”

Människosonen har fullbordat dessa Guds väldiga gärningar och de som följer honom vittnar om honom. Alla andra försök att ”rädda sitt liv” är till slut fåfänga och skall inte bestå i domen. Men ”den som mister sitt liv för Kristi skull, skall finna det.”

Detta oerhörda koncentrat skymtar fram också i helgonens liv.

Den helige Dominicus har inte lämnat så mycket skrivet efter sig, men hans behagfulla ansikte har man inte glömt.

Albigenserna försökte bli fria från det skapade genom att nedvärdera och förakta skapelsen.

Dominicus förde dem in i sanningen genom saklig, saktmodig argumentation. Hans argument var luttrade och formade av hans läsning och bön. Det var detta saktmod som lyste fram i hans ansikte.

På ivriga fötter blev han en glädjebudbärare för hela Europa. På nätterna bad han för syndarna.

”Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust.”

pater Ingmar Svanteson