Predikan 19 söndagen under året 2025

Vish 18: 6-9; Ps 33: 1, 12, 18-20, 22; Heb 11: 1-2, 8-19; Luk 12: 32-48

Förtröstan och visshet – trons kännetecken

Vad har den personliga tron för kännetecknen? Ofta uppfattas tron som vag och osäker, en känsla, som skiftar med vädret och konjunkturerna. För andra framstår tron som ett paket med dogmer, som man förväntas acceptera med huvudet under armen. Fienden ställer gärna upp sådana omöjliga alternativ – som att välja mellan pest och kolera. Om vi låter blicken svepa över dagens liturgi blir intrycket ett annat.

I kollektbönen hördes ett första kännetecken: ”Vi vågar kalla dig Fader.” Så talar en tro, som är full av förtröstan. Som när barnet litar på en kärleksfull far eller mor. Men är det inte förmätet? Ett människokryp, ett stoftkorn i universum, vågar kalla världsalltets Herre sin Fader? Det vore förvisso förmätet utan kollektbönens fortsättning: ”ty du har gjort oss till dina barn.” Gud har tagit första steget till att en människa tror. Han har adopterat henne genom att själv bli människans broder i Jesus Kristus. Guds Son har gjort sin Fader till vår Fader. Den Uppståndne Jesus talar om: ”min Fader och er Fader”. Guds Son har sänt sin Ande in i de troendes hjärtan. Konkret och sakramentalt genom dopet, som tas emot i tro. Tron är svaret på att Gud blev människa i Jesus Kristus. Vi hör det som inledning till Fader vår i den heliga eukaristin: ”På Herrens bud och vägledda av hans ord vågar vi säga: Fader vår…” Vi tror med förtröstan därför att Gud har gjort oss till sina barn genom att sända sin Son och sin Ande i våra hjärtan, i vårt innersta. ”Ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: Abba! Fader!” Det är grunden till en tro som förtröstar.

Dagens andra läsning ur Hebreerbrevet visar ett annat kännetecken, trons visshet.  ”Tron ger oss visshet om det vi inte kan se.” Katekesen säger att tron är ”säker” (art. 157). Tron är ”säkrare än det ljus man får av det naturliga förnuftet”. Det är förvisso en utmaning för den filosofi som hävdar att endast vetenskapen ger säker kunskap. Hur kan tron vara säker och viss? En känsla eller en åsikt ger förvisso inte säkerhet. Inte heller bygger trons visshet på det egna förnuftet, som kan ta fel. Inte heller bygger den på egen kunskap, som förblir begränsad. Hur kan då tron vara säker? Vissheten har sin grund i vad tron är: förnuftets fria samtycke till vad Gud själv har uppenbarat och givit oss. Tron bygger på Guds egen auktoritet. Och Gud kan inte ljuga eller ta miste. Gud talar sanning.

Trons första kännetecken, den personliga förtröstan, får inte skiljas från detta andra, människans fria samtycke till den sanning som Gud har uppenbarat. Vad har människan för hjälp av en förtröstan som inte är sann? Skulle vår Herre inte mena vad han säger, han som kallar sig Sanningen? Därför är tron en förnuftig sak, det förnuftigaste av allt. Det mänskliga förnuftets samtycke till vad det gudomliga förnuftet har uppenbarat. Johannes kallar det gudomliga förnuftet för Logos, vilket betyder mening, tanke, förnuft. Logos är sanningen med stort ”S”. Denna sanning är förmedlad till oss genom hans apostlar, som var trovärdiga vittnen och vars lära förvaltas av den heliga och apostoliska Kyrkan.

Dessutom ville Gud att denna sanning skulle åtföljas av yttre tecken. Katekesen ger exempel på sådana tecken: Kristi och helgonens undergärningar, profeternas förutsägelser, kyrkans utbredning och helighet, hennes fruktbarhet och inre styrka. Fienden påminner så ofta om Kyrkans brister, att vi frestas glömma hennes förunderliga och förblivande kraft genom tiderna. När tron vacklar i en världsdel, så växer den på andra platser. Dessa stödjande tecken visar att man ingalunda drivs av en blind inre rörelse om man bejakar tron. (Katekesen 156) Martyrernas mod är sådana stödjande tecken. Det märkliga är inte bara att de höll ut under de svåraste plågor. Vittnesbörden säger att de gjorde det med glädje. Vi firar idag också den helige Laurentius, vars mod och vittnesbörd gjort honom inte bara beundrad utan älskad av otaliga troende.

Elfte kapitlet i Hebreerbrevet berättar om en lång rad av sådana troshjältar i Gamla Förbundet. Dagens avsnitt handlar om Abraham. Han bejakade och lydde den kallelse han fick, kallelsen att bryta upp från sitt land utan att veta vart han skulle komma. Det var inte en blind känsla som drev honom. Kyrkan kallar det trons lydnad. I tro fick han kraft att avla barn, fast han, liksom Sara, var överårig. Författaren ser också Sara som ett trons vittne, trots att 1 Moseboken berättar om hennes tvivel. Hon och Abraham är föregångare till jungfrun Maria. Elisabet säger om henne: ”Salig är hon som trodde”. Thomas av Aquino säger att tron drar till sig de gåvor som Gud vill ge oss.

För Abraham kulminerar det när han uppmanas att också offra sin ende och älskade son. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Sådan är tron. Den är grunden för det vi hoppas på. Tron förenar förtröstan och visshet, hjärta och förnuft.

I den största prövningen döljer sig den största gåvan. Gud använder sig av det svåra för att ge oss det som är bättre. Det vi först ser som hinder och motgångar blir hjälpmedel till vår förvandling, när vi tar emot det som prövningar i trons förtröstan och lydnad. ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.”

Hjärtat upplyses av förnuftets ljus och förnuftet får värme och kraft av hjärtats förtröstan.

Lovad vare du, himmelske Fader, som genom den Helige Ande, och genom Jesus Kristus, vår Herre, givit oss trons gåva. Amen.

pater Ingmar Svanteson