Predikningar Göran Fäldt

Kära kristna, Vi firar i år ett jubelår, Kyrkans jubelår 2025. I vårt stift inleddes pilgrimsvandringen i den kristna trons ljus i S:t Eriks domkyrka på Den Heliga Familjens festdag, i söndags, söndagen efter Juldagen. Vår biskop kardinal Anders Arborelius ocd välsignade pilgrimskorset och predikade. Det trons mysterium vi firar börjar alltid med bebådelsen till jungfru Maria. Ängeln kom in till henne i föräldrarnas hus och sade, ”Var hälsad du högt benådade! Herren är med dig”. Ängeln såg hennes förskräckelse och sade: ”Var inte rädd Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus” (jfr Luk 1:28-31). Det är det kristna trosmysteriets första ögonblick.

Kära familjer, Vi ska i år få göra en pilgrimsvandring i tron som varar ett helt år, Kyrkans jubelår 2025. Vi är alla inbjudna och kallade att återupptäcka att också vårt liv är en vandring med ett mål. Hur vi färdas på vägen är på olika sätt alltid fullt av överraskningar. Vi behöver bara tänka på Josef, Maria och Jesus som på ängelns uppmaning flyr undan Herodes till Egypten.

Kära bröder och systrar, Idag är vår väntan över och vi får sjunga ut i glädje och stora förhoppningar om framtiden: ”Nu har Kristus kommit, han som världen frälsar, strålande som solen, skönt i ljuset änglar sjunger ’Gloria, gloria, gloria in excelsis Deo’. Det stora mysteriet fyller oss med förundran, vad ska denna Födelse betyda för oss, i vår fattiga jordiska tillvaro, ska vi verkligen få glädja oss redan nu över den himmelska eviga glädjen hos Gud?

Kära bröder och systrar, Idag den fjärde söndagen i advent och bara tre dagar till Jesu Födelses högtid får vi vänta med Maria. Alla de trogna väntar med en helig längtan nära henne och med henne. Allt är stilla. Betlehems stjärna lyser upp i vinternatten, vi tycker oss höra ljudet av änglarna som tar sina platser i himlens körer. Snart ska de brista ut i sin himmelska lovsång, Herren kommer, Herren segrar, Herren råder som Konung.

Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn, vi firar idag festen Kristus Konungen, som också är namnet på vår katolska församling i Göteborg, en av de äldsta i vårt katolska stift i Sverige. Festen firades tidigare som Domens söndag, Domsöndagen, i slutet av kyrkoåret. Namnbytet har sin särskilda betydelse. Det är ett sätt att leda de troende som stärker hoppet inför den dom ska komma en gång och som Matteus evangeliet upplyser oss om. Vi erkänner genom vår tro att Gud är den ende domaren, den ende rättvise domaren. Vi måste vara beredda på domen över våra gärningar och vår olydnad mot Gud.

Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn, Kan vi alla de tio budorden, Guds budord? Från det första ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan om mig” till det sista ”Du skall inte ha begär till din nästas hus och hem” och däremellan det sjätte, ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”, Även om vi kan dem – kan vi säga dem – högt? Det var bland det första vi fick lära oss som barn, så det är ingenting nytt för oss. Men är det viktigt i dag i vår tid som skiljer sig så från Bibelns tid? Och gällde det inte först och främst för judarna? Svaret på den frågan är att de gäller lika mycket för oss eftersom Jesus säger om sig själv att han inte kommit för att avskaffa lagen utan för att uppfylla den. Alltså ska vi inte bara uttala lagens ord utan – också vi – uppfylla dem i våra gärningar. För att vara Kristus trogna, måste vi inte bara kunna buden utan uppfylla dem. Gör vi det inte, biktar vi synden.

Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn, Livets nödtorft är en rikedom! Det allra minsta räcker.  Det är vad nödtorft betyder. Klarar man sig med det lilla, blir man stolt och tacksam. Har man överflöd och inte vet vad man ska göra med det, blir man missnöjd och på dåligt humör. När Jesus satte sig mitt framför tempelkistan och iakttog folk som gav sina gåvor kanske han inte tänkte så mycket på pengarna som på just den här skillnaden mellan stolthet och tacksamhet och missnöje och dåligt humör som avspeglades i människors sätt att ge sina gåvor.

Kära bröder och systrar, kära unga och barn, Vi har nu firat Alla Helgons dag och Alla själars dag på den 1 och 2 november som den kyrkliga traditionen bjuder så länge vi kan minnas tillbaka. Att tända ljus på gravarna är en tradition som kommit till Sverige från katolska länder för att stanna. Men protestanterna ber inte för själarna i skärselden. Man älskar ljuset i mörkret. Vi ber om den eviga vilan för de döda. Det är en kärlekens plikt för oss katoliker. Vår bön hjälper dem till det eviga ljuset. Av Jesu ord till den trogne skriftlärde förstår vi att själarna har olika långt till Guds rike. De heliga, inte så långt, de mindre heliga, längre. ”När Jesus hörde att mannen svarade klokt, sade han: ’Du har inte långt till Guds rike’”.

Kära bröder och systrar, kära unga och barn, Gå din tro har hjälpt dig! Bartimaios är kanske inte som du och jag, eftersom vi inte är födda blinda. Vi är inte heller som han. Våra namn är helt bortglömda om 100 år men hans lever kvar efter 2000 år. Så länge det glada budskapet förkunnas av Kyrkan är Bartimaios’ tro med! Han hade den unika lyckan att komma Jesus nära och höra hans röst men inte se honom. I den här folkmassan som var på väg ut från Jeriko spreds ryktet att Jesus gick bland dem. Bartimaios såg sitt tillfälle och ropade efter Jesus.

Botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Jubla över Herren ni rättfärdiga. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter. Den som skall vara stor bland er skall vara de andras tjänare. Kära bröder och systrar i Herren, Jakob och Johannes ber Jesus om en särskild förmån, att få de bästa platserna vid hans sida i riket som skall komma. Jesus svarar att de inte vet vad de ber om. De envisas. Till slut inser de att något fel har begåtts, eftersom de andra bröderna blir förargade. Vad bestod felet av?