Predikningar Göran Fäldt

Kära bröder och systrar, Det var påven Sixtus II – också han martyr (258) – som kallade den vördade diakonen Laurentius till Rom från Toledo i Spanien för att ägna sina krafter och Kyrkans medel åt de fattiga och mest behövande. Ett av de märkligaste kännetecknen på de kristnas liv och engagemang under denna fornkyrkliga tid var just barmhärtighetsgärningar mot fattiga och sjuka människor. Synen på varje människas värdighet som har karaktäriserat själv förkunnelsen av evangeliet och missionen till alla folk har överallt uppfattats som en nyhet, något man aldrig tänkt på. Man kan se effekten av den kristna synen på medmänniskan i de många kyrkor som fått namnet S:t Lars eller Laurentius och i hur älskat namnet Lars alltid varit i vårt land.

Kära medkristna, När Teresia Benedicta av Korset led martyrdöden i det tyska koncentrationslägret Auschwitz den 9 augusti 1942, hade det gått nästan exakt ett år sedan ett annat stort helgon, den helige Maximilian Maria Kolbe lidit martyrdöden i samma förintelseläger. Ingenting tyder så vitt vi vet på att de kände till varandra. S:t Maximilian dömdes till strafflägret under 1941 och mördades med injektion eftersom kommendanten tyckte att det tog för lång tid i svältbunkern. Dessutom hörde man att den helige bad med de andra och sjöng kristna sånger och hymner. Försynen ville att han skulle dö timmarna före högtiden Marie Upptagelse den 15 augusti. Så länge levde han alltså i koncentrationslägret.

Kära bröder och systrar, Varje morgon när vi stiger upp får vi av Gud en ny dag. Solens värma ger Han alla, goda som onda, vinterns hårda kyla ger Han oss alla, goda som onda. Vad ska vi göra med den dag Gud ger oss? Det är enkelt: som allt levande behöver vi äta och dricka. Det kräver någon form av arbete för oss alla. Den som inte orkar får hjälp av någon, den som har kraft över använder den för andra, för goda och för onda, vi ger inte för att få en tjänst eller gåva tillbaka, för ”vi har lärt känna Kristus”, som vi läser ur brevet till efesierna. ”Sättet att ge något åt andra är viktigare än vad vi ger åt andra”. Det är viljan att ge av kärlek som betyder något. Om du skänker bort något dyrbart till någon utan kärlek, är det betydelselöst.

Kära bröder och systrar, Innan vi försöker närma oss Johannes evangelistens ord om brödundret, låt oss ett litet ögonblick tänka på vad det är som håller oss vid liv. Vi lever. Men av vad? Vi behöver både något kroppsligt och något andligt. Utan det tappar vi greppet om verkligheten. Som kristna tror vi att det är den andliga enheten i Kristus som är grunden: Vi bevarar den andliga enheten, ”en enda kropp och en enda Ande”, som vi läser i Efesierbrevet (4:4). ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader”

Kära bröder och systrar, Det ska komma en tid, säger profeten Jeremia, då nya herdar skall föra Herrens älskade folk i säkerhet så att ingen ska komma bort.  Vi får gärna tro att det är Kristi apostlar som åsyftas, eftersom en Frälsare var utlovad ända sedan begynnelsen. När profeten Jeremia talar gör han det i Guds namn, som ett Guds språkrör.

Kära bröder och systrar i Kristus, Berget Karmel står i Kyrkans tradition som symbol för Marias upphöjdhet och skönhet, liksom berget Tabor står för Kristi förhärligande inför Mose och Elia. De två som Gud utvalt står som representanter för det Gamla Förbundet. Petrus, Jakob och Johannes för det Nya Förbundet. Profeten Elias är en uppfordrande portalgestalt. Även om han fruktar för sitt liv utmanar han makten. En sann profet måste göra det.

Kära bröder och systrar, ”Guds rike finns mitt ibland er”, säger Jesus. Det finns alltså när något inom oss väcks till liv och som drar oss. Vår andliga kristna erfarenhet är att Gud drar oss till sig. Människor uttrycker det på olika sätt. Helgonen säger det med olika ord, de ena vackrare än de andra. Det är i den relationen med Gud vi upplever lycka, frid, hopp och kärlek. De tolv apostlarna följer nu som vi hörde i Markusevangeliet i Jesu spår och söker människor två och två. Alltså sex par apostlar, sändebud, Guds ambassadörer. I varje tid och på varje plats i hela världen sänder Gud ut sina ambassadörer. Lyssna, omvänd er, tro på oss!

Kära bröder och systrar, Det var på hösten 2018 som relikerna efter Lilla Thérèse och hennes heliga föräldrar Louis och Zélie besökte de nordiska länderna och vår församling som den andra anhalten efter domkyrkan i Stockholm den 30 september. 43 platser tog emot relikerna under lite mer än två månader och många drog sig till de utvalda platserna för att vörda relikerna och tacka Gud som gett tydliga tecken på att just dessa tre nått sitt slutliga mål i himlen.

Kära bröder och systrar, ”Så blev han en stötesten för dem”, hör vi i evangeliet idag. Varför blev uppfattningen om Jesus både positiv och negativ? De som var med i synagogan och lyssnade på honom erkände att han talade klokt, annorlunda kanske, mot vad de var vana att höra. Ändå tvekade de. Är vi för eller emot? Fanns det något samband mellan hans sätt att tala och de gärningar han blivit känd för? Han hade ju botat sjuka. Om han talade väl och övertygande, måste man då inte ta till sig och fråga sig själv vad man vill göra i livet? En mästare har ju efterföljare.

Kära bröder och systrar, Gud håller ut sin hand till oss. Han gör det när vi faller i synd. Tar vi Hans hand kan vi resa oss upp och gå vidare i livet. Tar vi inte Hans hand ligger vi kvar i gropen i marken och dör. I evangeliet idag går Jesus in i ett hem där det låg en ung flicka på en säng och som man trodde var död. Utanför hemmet samlades folk som grät högt. Det var ju synagogföreståndarens dotter och alla kände familjen. Folket såg i Jesus en profet och en andlig mästare som man hade respekt för. Hans tid var dyrbar. När ryktet spred sig att dottern var död, tyckte man att det var respektlöst att be mästaren om hjälp. Föräldrarna började själva tveka. Hade folket rätt? Skulle de tacka Jesus och be honom gå vidare?