Predikan 4 söndagen i fastan 2025

Jos 5: 9a, 10-12; Ps 34; 2 Kor 5: 17-21; Luk 15: 1-3, 11-32

Den här söndagen under fastan skiljer sig från de andra fastesöndagarna för att vi får glädja oss och håll fest. Det är ett avbrott i den strängare tiden av ånger, omvändelse och bot för begångna synder. Med evangeliets hjälp får vi glädja oss med en fader som återfått sin älskade son. Det var en älskad son hade lämnat hemmet med de ärvda pengarna och gjort av med allting i lyx och nöjen. Hans skam var så stor att han inte ville kalla sig son till sin far. Han skämdes innan han kom hem för vad han hade gjort.

Skam beror på synden, ju svårare synd, desto större skam. Skam är ett gott tecken, men att avhålla sig från synden är det bästa tecknet. I våra tider sägs det att folk inte längre känner skam för någonting. De gör saker och tänker sådant som borde framkalla skam, men man ser inte tecknen.

Hur är det då med medkänslan med dem som skäms. Med evangeliets hjälp på fjärde fastesöndagen kan vi uppskatta och glädja oss åt faderns förmåga att förbli en älskande pappa till en son som inte kunnat säga nej till kroppsliga frestelser av olika slag. När sonen återkommer som det förlorade fåret som återfunnits är allt ren glädje. Kulturen och traditionen skulle haft ett annat sätt att återuppta sonen i familjen. Pappan hade satt sig på sitt högsäte i hemmet och väntat på att sonen skulle komma in och falla på knä inför honom i tårar.

Men Jesu liknelse handlar inte om det formella. Fadern springer sin förlorade son till mötes och omfamnar honom med kyssar och ställer till med stor fest. Vad vill Jesus säga med liknelsen?

Det förstår vi nog alla. Gud är den barmhärtiga kärleken som älskar att förlåta och förnya den ursprungliga relationen. Det är också Hans undervisning till var och en. Vi måste våga komma tillbaka till Gud och visa vår skam när vi brutit vår relation till Gud. Gud ska inte straffa oss utan torka tårarna från våra ögon och ta upp oss i sin famn.

Vi måste se oss omkring i vår närhet om där finns någon som döljer sin rädsla att inte vara älskad. Vi måste lära oss att se tecknen på bristerna i våra relationer. Empati är en stor sak. Medkänsla och samhörighet är det som håller barbariet borta. Hanna Arendt har sagt: ”När människans empati dör ser vi tecknen på en kultur som förfaller till barbari”. S:t Paulus säger som vi hörde: ”Jag ber er på Kristi vägnar, låt försona er med Gud” (2 Kor 5:20). Låt oss försöka efterleva det!

Försoning är en stor sak men ofta en svår sak men alltid möjlig. Evangeliet talar om en far och en son, två människor som är förenade i kött och blod. Men Fadern Jesus talar om är Hans fader och Hans Fader är allas fader, inte i kött och blod utan i Ande.

Kära medkristna, låt oss se om vi har empatins och försoningens väg att gå. Har vi försummat vår medkänsla med andra? Har vi varit obarmhärtiga mot syndarna? Krävt mycket, gett lite? Nej, säkert har vi gjort mer av det som fadern till den förlorade sonen gjorde. Då får vi också hålla fest. Vi får glädja oss åt den kärlek som vi återfått. Amen.

diakon Göran Fäldt