Predikningar

Han blev ”sedd” och han såg. Natanael, som identifieras med aposteln Bartolomaios, kallades genom att bli ”sedd” av Jesus. ”Jag såg dig under fikonträdet.” Erfarenheten vet, bekräftad av psykologin, hur svårt det är för människan att våga sig ut i livet utan att först ha blivit ”sedd” med kärlek. Det är redan naturens ordning. Det är föräldrarnas gudagivna uppgift. Någon ser på mig med kärlek. Någon vill mitt bästa. Någon vill mig.

Profeten Hesekiel ser klart. I förväg såg han Jerusalems fall. Han såg hur Guds härlighet lämnade staden, att templet skulle förstöras och folket föras bort i fångenskap. Men han såg längre, att templet skulle byggas upp på nytt. Profeten ser att ”Herrens härlighet” åter skall komma in i Jerusalem.

Ännu en grandios profetia. Profeten får se de förtorkade och döda benen. De skall få liv och ande. En bild för hur Israels folk skall hämtas hem ur sin förskingring och upp ur sina gravar. De skapas på nytt. Gud genomför inte sin nyskapelse ensam. Han skapade oss utan vår medverkan, men när han nyskapar oss gör han människan till sin medarbetare. Gud låter sin Ande förmedlas genom profeten. Gud gör sig beroende av människans lyssnande och lydnad.

Den helige Bernhard är en av kyrkans stora lärare och kyrkoförnyare. Någon har sagt att han bar hela 1100-talet på sina axlar. Under hans ledning grundade Clairvaux 68 kloster, bland annat i Alvastra, Nydala, Varnhem och Roma på Gotland. Hans umgänge med den heliga skrift är hisnande, hans bilder och uttryck sensuella och drastiska, vackra och välsmakande. Han liknar profeten Hesekiel, som säger att Gud vill ge folket ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i deras bröst.

Hesekiel beskriver maktmissbruk och svek bland Israels herdar och ledare. De har sörjt för sig själva, men inte för sina får. Profetens ord är en biktspegel för varje biskop och varje präst. Benedictus talar ofta om abboten som en herde. Han kallar det en ”svår och mödosam uppgift”.

​​​​​​​”Många som är sist skall bli först och många som är först skall bli sist.” Profeten Hesekiel låter domen falla över de olika rikena runt Israel under 500-talet f. Kr. I dagens läsning gäller det Tyros, den fenikiska kuststaden i södra Libanon som samlat på sig stora rikedomar, men drabbats av högmod. ”Många som är först skall bli sist.”

Profeten får utföra en symbolisk handling, som ett tecken för folket. Hans hustru dör, hans ”ögons lust”, och han får inte ens hålla dödsklagan och sorgefest för henne. Folket frågar vad tecknet betyder. Folket skall berövas det som är dem kärare än något annat, staden och dess tempel. Babyloniernas belägring av staden har inletts. Slutet närmar sig. Folket får bara ”försmäktande” åse vad som skall ske. ”Hesekiel skall vara ett tecken för er.”

Det är ett märkligt faktum att man aldrig har hört talas om Marias grav. Trots att också mindre kända helgongravar drar till sig både pilgrimer och visas den största omsorg. Inte heller har man någonsin hört talas om någon relik från hennes kropp. Det tycks bekräfta vad dagens högtid bekänner och firar. Med kropp och själ är Maria upptagen till himlen. Hon ”behövde” inte dö den kroppsliga döden, renas i skärselden och invänta allas uppväckelse på den yttersta dagen, då kropp och själ återförenas.

”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta.” Paulus påminner korinthierna om detta med tanke på insamlingen till de kristna i Jerusalem. För Paulus är ”hjärtat” platsen både för viljans beslut, för förnuftig eftertanke och för den känsla som inte ger av tvång, utan av glädje. ”Gud älskar en glad givare.”

Den sakta susningen. Profeten Elia är rädd. I det föregående kapitlet berättas att han har besegrat alla de falska profeterna, de som tillbad Baal. Han har visat att Israels Gud är starkare än avgudarna. Men när drottning Isébel får höra detta skickar hon bud till Elia att han skall drabbas av samma öde som baalsprofeterna. Då ”blev Elia rädd och flydde för livet”.