Predikningar

Paulus och Barnabas förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lukas berättar: ”Han hörde på när Paulus talade.” Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Så sker också. De flesta som bevittnar det underverk som skedde såg bara något mirakulöst och häftigt. De gav sig inte tid att tänka efter.

Vägens, sanningens och livets människa. ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Jesu ord om sig själv rymmer ett hisnande budskap! Som kristna kan vi vara stolta och glada över en sådan beskrivning av vår Herre. Det är rentav en risk att orden blir för stora och hör hemma i en annan värld. Därför tar vi omvägen över oss själva. De tre orden, ’vägen, sanningen och livet’, är också en beskrivning av människan. Hon är en vägens, sanningens och livets varelse. Det kan inte sägas om någon annan i hela universum.

Den helige Athanasios är kronvittnet för tron på Kristi Gudom. Jesus själv vittnar om denna tro i dagerns evangelium: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” Athanasios tillbringade sjutton år i landsflykt för denna tro. Ordet inte bara visade sig som människa. Ordet antog vår kropp och själ, han blev människa. Utan inkarnationen hade människan inte kunnat förvandlas och gudomliggöras.

När Paulus förkunnar Kristi död och uppståndelse för sina judiska bröder hänvisar han till deras egna skrifter, lästa varje sabbat. Psaltarens ord om konungen ”på Sion, mitt heliga berg” tillämpades på Israels kung. Denne sågs som ”adopterad” av Gud och kunde därmed kallas hans ”son”.

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mindre Asien. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i folkets tid i Egypten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv säger: ”Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne”.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till förskräckelse för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omutlig i sin ”glödande kärlek till Kristus och hans kyrka”.

Påskens evangelium passerar gränser både utåt, geografiskt och etniskt, och inåt, i människans innersta. I Antiochia börjar man predika också för ickejudar. Ryktet når Jerusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Barnabas, som var en god man, fylld av helig ande och tro, bekräftar det som ett nådens verk.

Den unga judekristna kyrkans steg in i hednavärlden var större än vad vi nog kan föreställa oss. Det är inte Paulus utan Petrus som tar det steget, och det sker efter ett direkt ingripande av Gud själv. Anden faller också över ickejudiska lyssnare till Guds ord. ”Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.”