Helgonförklaringen av den helige John Henry Newman som kyrkolärare på Alla helgons dag var helt välkommen, om än inte utan en viss ironi.

Först, de goda nyheterna.

Newman var en av 1800-talets mest kreativa kristna tänkare, en sanningssökare vars livslånga jakt efter Kristi ansikte förde honom från evangelikalismen genom den reformistiska högkyrkliga anglikanismen till katolicismen. Längs denna stundtals steniga väg blev Newman missförstådd och förtalad, frustrerad av kyrklig byråkrati och ansatt av prästers avund.

Ändå ledde livets växlingar honom till att skriva några av sin tids mest betydelsefulla böcker – verk som behåller sin aktualitet ett och ett halvt sekel senare: Apologia Pro Vita Sua (tillsammans med Augustinus Bekännelser en av de stora kristna självbiografierna); The Idea of a University (obligatorisk läsning för dem som arbetar vid högre lärosäten som gör anspråk på att vara katolska); och An Essay in Aid of a Grammar of Assent (ett mästerverk inom både trons filosofi och psykologi). Hans Parochial and Plain Sermons är homiletiska och stilistiska juveler, och hans Prayers, Verses, and Devotions erbjuder rik andlig läsning.

Och så finns där An Essay on the Development of Christian Doctrine. Denna lysande förklaring av hur läran utvecklas organiskt inifrån, utan att någonsin ersätta eller förvränga sanningarna i den bibliska uppenbarelsen eller den kristna traditionen, förde inte bara Newman till full gemenskap med den katolska kyrkan. Under seklet efter dess publicering 1845 bidrog Essay till att skapa de teologiska förutsättningarna för Andra Vatikankonciliets undervisning om kyrkan, om den gudomliga uppenbarelsen, om religionsfrihet, om ekumenik och om kyrkans förhållande till staten.

Dessutom utgör Newmans kriterier för att skilja sanna läroutvecklingar från falska brytningar med traditionen ett kraftfullt motargument mot dem som hävdar att kyrkan genomgick ett ”paradigmskifte” vid Andra Vatikankonciliet. Inför en sådan uppfattning är jag övertygad om att vår nyaste kyrkolärare skulle svara (med större elegans än jag kan uppbringa) att sådana påståenden avslöjar okunnighet om vad ett ”paradigmskifte” är, okunnighet om hur läran utvecklas - eller bådadera.

Trots att han idag är en måttstock för katolsk ortodoxi, betraktades Newman på sin tid med djup misstänksamhet av 1800-talets ultramontanister, vars absurt utvidgade syn på påvens ofelbarhet tenderade att göra påven till ett orakel som talade gudomligt garanterad sanning om praktiskt taget varje ämne. Newmans långt mer precisa förståelse av både verkligheten och gränserna för den påvliga ofelbarheten segrade vid Första Vatikankonciliet, men förvärrade ytterligare hans relation till sin engelska konvertitkollega, kardinal Henry Edward Manning, ledare för den ultramontanistiska falangen. Ändå var det Newman, inte Manning, som i sitt Letter to the Duke of Norfolk gav det mest övertygande försvaret i Storbritannien av vad Vatikankonciliet faktiskt hade lärt om påven och påvedömet.

Påven Leo XIII satte stopp för ultramontanisternas anti-Newman-kampanj genom att utnämna Newman till kardinal - en av de första historiska handlingarna under ett av de mest betydelsefulla påvedömena på århundraden. Det var därför vere dignum et iustum att den nye Leo, den fjortonde med detta namn, skulle utse Newman till kyrkolärare (även om jag kan meddela att Johannes Paulus II sade under en middag i december 1997 att han hoppades att Newman en dag skulle bli Doctor Ecclesiae, en uppfattning som säkerligen delades av Benedictus XVI).

Ironin i att Newman just nu tilldelas denna sällsynta hedersbetygelse ligger i att kyrkans enhet hotas av en återuppblommande ultramontanism – inte den gamla, 1800-talsreaktionära modellen, utan en ny hybrid som förenar katolsk progressivism på idéernas område med liberal auktoritarism i kyrklig styrning.

Det är en form av ultramontanism som får kommentatorer att beskriva respektfulla meningsskiljaktigheter med vissa aspekter av påve Franciskus undervisning som ”inte bara oenighet med, utan fientlighet mot, den föregående påvens läroämbete”. Denna löjliga anklagelse - faktiskt en förtal - var inte ovanlig under de senaste tolv åren; spelade den kanske en roll i augusti i år när tre framstående lärare plötsligt avskedades från sina befattningar vid Detroit’s Sacred Heart Major Seminary?

Hur det än må vara, liknar den progressiva ultramontanismen sin reaktionära föregångare i det att den försöker stärka svaga argument genom att åberopa påvlig auktoritet.

De nya ultramontanisterna kan vara lika brutala som de gamla i sin förföljelse av undersökande teologi – en intellektuellt förlamande och kyrkosplittrande praxis som kraftigt kritiserades vid Andra Vatikankonciliet. Den helige John Henry Newman, kyrkolärare, kände djup olust inför den gamla ultramontanismen. Han skulle utan tvekan, med elegans, fördöma dess spegelbild i det tjugoförsta århundradet.

George Weigel

George Weigels kolumn "Den katolska skillnaden" är syndikerad av Denver Catholic, den officiella publikationen för ärkestiftet i Denver.

George Weigel är Distinguished Senior Fellow i Washington, DC: s Ethics and Public Policy Center, där han innehar William E. Simon-stolen i katolska studier.

Inlägget kommer från sidan www.georgeweigel.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, november 2025, AI

Läs också: Den idealistiske påven är en karismatisk kristen

Läs också: Från att tvivla på Tomas till att tvivla på Petrus?

Läs också: Riggade kort, ”samtal i anden” och den katolska framtiden

Läs också: Meditation över en romersk pizza

Läs också: Mycket märkliga nyheter från Vatikanen - Biskopssynodens Vatikansekretariat lägger ut en undersökning på Internet och raderar sedan resultatet av undersökningen

Läs också: George Weigel: Varför teorin om ett rätfärdigt krig alltid är viktig

Läs också: George Weigel: Letar efter Herren Jesus i Lissabon

Läs också: George Weigel: ”Inklusion” och katolicism

Läs också: Den tyska krisen, världskyrkan och påven Franciskus

Läs också: George Weigel: Öppet brev till synodens generalsekreterare