George Weigel

Vår Herres år 2023 kommer sannolikt att bevittna katolska dramer som vi inte kan förutse nu, det är försynens väg. Vad vi kan veta med säkerhet om det kommande året är att den tyska krisen inom världskyrkan kommer till ett avgörande ögonblick. Detta eftersom det som utspelar sig i Tyskland kommer att kollidera med den första sessionen av synoden om synodalitet för en synodal kyrka i oktober 2023. Och lösningen av den tyska krisen kommer, om än inte helt avgörande ändå ha stor påverkan på påven Franciskus eftermäle.

Vad är det då som händer i Tyskland på dess nationella ”Synodala väg”?

Det är mycket som händer: en beväpning av brottet och synden med sexuella övergrepp för att återuppfinna katolicismen; förkastandet av etablerad katolsk förståelse av mänsklig kärlek och dess uttryck; en villkorslös kapitulation inför genusideologi och dess dekonstruktion av bibliska koncept om den mänskliga personen; en revolution inom ecklesiologi som, i ett försök att stärka lekmännens ställning inom kyrkan, fråntar biskops- och prästämbetet deras fulla sakramentala karaktär; den gradvisa reduktionen av kyrkan till en rik icke-statlig organisation som gör goda gärningar definierade av den politiskt korrekta konsensus som råder för tillfället.

Bakom allt detta – och det är här vi kommer till det verkliga motivet bakom allt detta – är förkastande av andra vatikankonciliets lära om gudomlig uppenbarelse. Eftersom andra vatikankonciliets dogmatiska konstitution om gudomlig uppenbarelse, känd under sin titel på latin: Dei Verbum (Guds Ord), var konciliets mest fundamentala prestation, innebär ett förkastande av Dei Verbums lära ett förkastande av hela andra vatikankonciliet. Tysklands ”Synodala väg” är inte en fråga om utveckling av konciliet, den är ett förkastande av konciliet.

Dei Verbum fastslår med bestämdhet verkligheten av gudomlig uppenbarelse och dess bindande auktoritet genom tiderna. Med sin grund i årtusenden av biblisk och teologisk reflektion om frälsningshistorien insisterar andra vatikankonciliet, i motsats till den moderna kulturen, att kristendomen inte är en from myt eller en samling inspirerande legender. Kristen tro är mötet med den inkarnerade Guds Son, den andra personen i den heliga Treenigheten, som fullbordar Guds själv-uppenbarande av vem Gud är och vad Guds vilja med människan är, vilket började med Guds tilltal till det judiska folket genom Abraham, Moses och profeterna.

Dei Verbum lär också att Guds uppenbarelse till människan fullbordas i Jesus Kristus. Katolikers förståelse av djupet i denna uppenbarelse och dess betydelse fördjupas ständigt genom historien, och så växer den kristna förståelsen. Men uppenbarelsen dömer varje historiskt ögonblick, uppenbarelse bedöms inte utifrån ”tidens tecken”.

Eller, för att uttrycka detta så enkelt som möjligt: Gud vet bättre än oss vad som ger mänsklig lycka, blomstring och, slutligen, helgelse. ”Tidens tecken” kan dock hjälpa oss att bättre greppa vad Gud har sagt i Skriften och traditionen. Men om ”Tidens tecken” (så som genusideologi) motsäger vad Gud har uppenbarat om vår natur och vårt öde, så är det ”tidens tecken” som har fel, inte Guds ord.

Dokumenten från den tyska ”synodala vägen”, ofta inbäddade i en bedövande sociologi täckt av en tunn fernissa av religiöst språk, förnekar i huvudsak allt detta.

I dessa texter är det ”tidens tecken” som driver kyrkans självförståelse på ett sådant sätt att det inte finns några stadiga referenspunkter för att kunna avgöra om en påstådd utveckling av en doktrin är äkta utveckling eller bedrägeri. Gudomlig uppenbarelse ger oss inte heller något fast grepp om vilka vi är eller vad som utgör en rättfärdigt liv: ”självbestämmande” övertrumfar de sanningar som Gud skrivit in i mänsklig natur och relationer, ”kön ska ses multidimensionellt” och att antyda något annat ”leder till kränkningar av mänskliga rättigheter”.

Tysk katolicism påstås ofta vara i en schism. Detta är dock inte en fullgod beskrivning av den tyska krisen. Den tyska katolicism som visar sig i dessa dokument från den ”synodala vägen” är apostasi. Den tyska ”synodala vägen” accepterar inte den ”tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga.” (Jud 1;3). Snarare bekräftade en av dess ”grundläggande” texter tidigare i år att ”även i kyrkan kan legitima åsikter och levnadssätt konkurrera med varandra, även när det gäller grundläggande övertygelser.”

Därmed leder ”katolik light” oundvikligen till ”katolik zero”.

Påven Franciskus bär en tung börda i att söka en lösning på den tyska krisen som är trogen den gudomliga uppenbarelsens verklighet och bindande auktoritet. Om en sådan lösning inte uppnås kommer det emellertid att väcka de största tvivel om hela projektet med ”synodalitet” som är centralt för hans pontifikat.

                                                                                                               George Weigel

Översättning för Katolsk Horisont, januari 2023, Conny Strömberg

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här