Förra månaden hade jag äran att tala inför Civitas Dei Fellowship, som sponsras av Dominikanernas thomistiska institut i samarbete med katolska universitetets institut för humanekologi. När jag talade vid den avslutande banketten hade flera dussin studenter tillbringat tre intensiva dagar med att brottas med traditionen om det rättfärdiga kriget, debattera texter av klassiker om det rättfärdiga kriget som Augustinus och Thomas av Aquino och samtida teoretiker om det rättfärdiga kriget som Gregory Reichberg från fredsforskningsinstitutet i Oslo. Efter den stora dosen av allvar kunde det ha varit på sin plats med en liten lätt lättnad.

Men med tanke på våra farliga tider hoppades jag att eleverna inte skulle ha något emot att jag, i stället för de vanliga skämten och anekdoterna efter middagen, försökte få deras intensiva läsning och diskussion att stämma överens med några mycket verkliga frågor från 2000-talet. Jag ska sammanfatta dem telegrafiskt här, för dessa frågor är sannerligen inte bara för forskare.

Det rättfärdiga krigets sätt att tänka har ersatts av en "funktionell pacifism" i de flesta kristna kyrkor idag, åtminstone bland kyrkoledare.

Detta är inte resultatet av ett moraliskt engagemang för klassisk pacifism (som hävdar att krig i sig är ont och att vägran att delta i dödligt våld är en evangelisk nödvändighet) utan för olika former av kyrklig wokeri. (Övers. anm: Betydelsen av att vara "woke". Ökad medvetenhet om sociala och politiska orättvisor. Att vara kritiskt tänkande och ifrågasätta systemiska strukturer. Engagemang i sociala och politiska rörelser) Nettoresultatet av kyrkornas eftergifter till den politiska vänstern har varit att de religiösa ledarna har slutat samtala med beslutsfattare om frågor om krig och fred, och lämnat dem att kasta ut retoriska granater från läktaren.

Påståendet att "det finns inget sådant som ett rättfärdigt krig" är farligt nonsens.

Påståendet är farligt teologiskt, eftersom det rättfärdiga krigets sätt att tänka bygger på den naturliga morallagen, de sanningar som är inbyggda i världen och i oss och som vi kan lära känna genom förnuftet. Sanningarna i den naturliga morallagen är sanna för evigt och förändras inte av politiska eller teknologiska omständigheter, även om konsekvenserna av dessa sanningar kommer att utvecklas med tiden.

Påståendet är farligt pastoralt eftersom att hävda att det inte kan finnas något "rättfärdigt krig" idag är ett annat sätt att säga att samtida krigföring i sig är ond. Och att säga detta är att lägga en obefogad samvetsbörda på allvarliga katoliker i de väpnade styrkorna – vilket i det amerikanska fallet betyder en mycket högre andel katoliker än vad som finns i den allmänna befolkningen.

Påståendet får också religiösa ledare att framstå som osammanhängande (i bästa fall) när de å ena sidan berömmer män och kvinnor i militären för deras patriotism och självuppoffring och å andra sidan förklarar ett "rättfärdigt krig" omöjligt.

Det uppenbara exemplet på ett rättfärdigt krig i dag är Ukrainas krig för nationell överlevnad mot rysk aggression; Rysslands krig, däremot, är orättfärdigt både i sin avsikt och i sitt uppträdande.

Det rättfärdiga krigets sätt att tänka börjar inte med ett "antagande mot krig".

Det tyckte inte Thomas och det borde inte vi heller göra. Utgångspunkten "presumtion mot krig" smugglar in en pacifistisk premiss i teorin om det rättfärdiga kriget, som sedan förvandlar tänkandet om rättfärdigt krig till en rad hinder för politiska ledare att ta sig igenom. Snarare börjar det rättfärdiga krigets sätt att tänka med en korrekt inrättad politisk makts ansvar att sörja för säkerheten för dem som de offentliga tjänstemännen har tagit ansvar för. Det är därför ett rättfärdigt krig är användningen av militär styrka för att försvara eller främja det gemensamma bästa, vilket är ett av politikens mål eller syften. Clausewitz kan ha haft fel om vissa saker, men han hade rätt när han sa att krig är en förlängning av politiken med andra medel. Om krig inte är det, så är det meningslös slakt.

Så om det rättfärdiga krigets sätt att tänka inte är en serie tester som etiker och religiösa ledare ställer politiska ledare inför, vad är det då?

Teorin om det rättfärdiga kriget ger en ram för gemensam reflektion av etiker, religiösa ledare, diplomater och offentliga tjänstemän när de tänker igenom de svåra problemen med att säkra ordningens fred – den fred som består av rättvisa, säkerhet och frihet – i en oordnad värld: vilken är den här världen, den här sidan av Guds rike kom i härlighet. Reflektionen handlar om hur en proportionerlig och diskriminerande användning av väpnat våld kan inriktas på ordningsfreden. Så förutom de klassiska kriterierna för rättfärdigt krig – ius ad bellum eller "krigsbeslutslagen" och ius in bello eller "lagen om krigsuppförande" – innehåller ett utvecklat rättfärdigt krig-tänkande ett ius ad pacem: reflektion över återställandet eller skapandet av fred.

Och detta ius ad pacem bör inte förväxlas med den samtida teorin om "rättvis fred", som är en annan form av funktionell pacifism, vars namn parasiterar på de principer för rättfärdigt krig som den urholkar.

George Weigel

George Weigels kolumn "Den katolska skillnaden" är syndikerad av Denver Catholic, den officiella publikationen för ärkestiftet i Denver.

George Weigel är Distinguished Senior Fellow i Washington, DC: s Ethics and Public Policy Center, där han innehar William E. Simon-stolen i katolska studier.

Till svenska, augusti 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: George Weigel: Letar efter Herren Jesus i Lissabon

Läs också: George Weigel: ”Inklusion” och katolicism

Läs också: Den tyska krisen, världskyrkan och påven Franciskus

Läs också: George Weigel: Öppet brev till synodens generalsekreterare