George Weigel

En Rom-Pizza i den Eviga Staden tenderar att exemplifiera ett påstående som jag länge har försvarat: Det som korsade Atlanten västerut förbättrades vanligtvis i processen. Jag gillar romersk pizza, precis som jag gillar Rom, men jag gillar New York-pizza, Chicago-pizza, Detroit-pizza och nästan alla andra varianter av amerikansk pizza – med undantag för hawaiiansk – mer.

Men när du är i Rom, gör som romarna. Så under de senaste åren har jag gjort det till en lycklig vana att äta middag med en grupp av unga vänner som jag har gett namn efter pizzan på var och en av mina romerska utflykter.

Vi träffas tidigt på kvällen i lägenheten där jag bor, och under en timme utbyter vi vin, snacks, aktuella personliga historier och iakttagelser – ibland sardoniska – i kyrkliga, kulturella och politiska frågor. Sedan går vi över Borgo Pio till en lokal trattoria, där de flesta av oss beställer pizza – det finns en spaghetti carbonara-missbrukare bland oss – och fortsätter samtalet. Gruppen är till stor del europeisk, kryddad av andra amerikaner. Flera av dem är mina tidigare elever i Krakow-baserade Tertio Millennio Seminar on the Free Society. Andra har tagit min kurs om den helige Johannes Paulus II:s liv och tankar vid det påvliga universitetet i S:t Thomas av Aquino, Angelicum. Åter andra är vänners vänner.

Trots skillnaderna i deras nationella bakgrund, utbildningsnivåer och yrkeserfarenheter uppvisar dessa unga katolska vuxna flera gemensamma drag.

De är alla grundligt omvända kristna lärjungar som älskar Herren Jesus och Vår Fru. De har en djup men inte kladdig fromhet. De förkroppsligar dynamisk ortodoxi, vilket innebär att de fullt och fast tror på det som evangeliet och kyrkan förkunnar är sant, även när de söker sätt att göra dessa sanningar levande i 2000-talets värld. De oroar sig för den samtida kulturens giftiga soptipp – inte minst för att de har sett vilken skada den har åsamkat deras vänner och släktingar – men jag känner inte hos dem någon önskan att dra sig tillbaka till sekterismens bunkrar. De har för avsikt att i sina olika yrken försöka förändra världen till det bättre. De har ett robust sinne för humor och kan skratta åt stundens absurditeter utan att bli cyniker. Var och en av dem skulle vara en kandidat för varje vettig förälders dröm, svärson eller svärdotter.

Och ingen av dem verkar ha det minsta intresse för de "heta frågor" som är besatta av katolska progressiva.

De tror att den katolska etiken om mänsklig kärlek är livgivande, inte trångsynt, puritansk eller förtryckande. Deras exempel inbjuder deras kämpande eller förvirrade kamrater till omvändelse, inte till medlemskap i de ständigt kränkta kohorterna som insisterar på att kyrkan måste anpassa sig till tidens libertinska anda för att vara "trovärdig". De vet att det finns en praktiskt taget oändlig mängd olika sätt att tjäna Kristus och kyrkan utan att ta emot vigningar. De verkar ha internaliserat Johannes Paulus II:s vision om en kyrka av missionerande lärjungar som evangeliserar kultur, samhälle, ekonomi och politik som Kristi trogna lekmän.

De kanske beklagas på vissa håll som "kulturkrigare", men mina unga vänner förstår att det finns krig som måste utkämpas och att Herren kallar kyrkan i varje tidsålder att vara en kulturreformerande motkultur. De av dem som bedriver avancerade studier i teologi och filosofi utrustar sig själva för att bli de intellektuella ledarna för just en sådan revolution.

Och här är en poäng att understryka: Det här är alla lyckliga människor. De har utan tvekan sina prövningar och vedermödor, och de förstår att de står inför hård kulturell motvind personligen, professionellt och i sina liv som medborgare. Ändå är de glada människor och deras entusiasm smittar av sig.

Mittemot Pizza Group, i just den här trattorian en kväll nyligen, satt två mycket högt uppsatta amerikanska kyrkomän, båda fullt identifierade med den progressiva katolska agendan. De samtalade med två medelålders män, som jag antog var civilklädda präster. Det var lätt att föreställa sig att de höll på att skära ner på synoden om synodalitet, som var inne på sin andra vecka, särskilt när det gällde de "heta frågorna".

Och en tanke dök upp, medan jag funderade över mina vänner och min Pizza Diavola: Vem har framtiden? Åldrande förespråkare för en marsch tillbaka till det katolska sjuttiotalet under rubriken "paradigmskiften"? Eller dessa mina unga vänner, som inspireras av Johannes Paulus II:s och Benedictus XVI:s undervisning och exempel och som tror att vi fortfarande kan lära oss mycket av Augustinus och Aquino?

Det får tiden utvisa. Men om målet är att evangelisera en trasig värld med evangeliets helande, frälsande budskap, så satsar jag på Pizza Group.

George Weigel

George Weigels kolumn "Den katolska skillnaden" är syndikerad av Denver Catholic, den officiella publikationen för ärkestiftet i Denver.

George Weigel är Distinguished Senior Fellow i Washington, DC: s Ethics and Public Policy Center, där han innehar William E. Simon-stolen i katolska studier.

Till svenska, oktober 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Den tyska ”synodaliteten” och världskyrkan

Läs också: Synoden prioriterar trendiga trender framför evangelisation

Läs också: Hur "Special Interest Advocacy" fungerar vid synoden om synodalitet

Läs också: George Weigel: Gropar på vägen till synoden 2024

Läs också: Mycket märkliga nyheter från Vatikanen - Biskopssynodens Vatikansekretariat lägger ut en undersökning på Internet och raderar sedan resultatet av undersökningen

Läs också: George Weigel: Öppet brev till synodens generalsekreterare