Giovanni Bellini, “Kristi förklaring”, 1480, Museo e Gallerie Nazionali di Capodimonte, Neapel, Italien (foto: Public Domain)

Med ursäkt till polska katoliker som firar högtiden Vår Fru av Częstochowa den 26 augusti. Tu es sacerdos in aeternum, secundum ordinem  (Herren Kristus är präst för alltid i Melkisedeks efterföljd) har ändå med ord från Första Mosebok 14, Hebreerbrevet 7 och psalm 110, sjungits vid tusentals prästvigningar.

Melkisedek är bara en av många i Gamla testamentet med festdagar i den romerska martyrförteckningen som är Kyrkans officiella ”helgonkatalog”. När den Helige Fadern säger att ett nytt helgon skrivs in i ”Sanctorum Catalogo adscribimus”, så är det den liturgiska katalogen som är martyrförteckningen.

Den romerska martyrförteckningen upptar förutom Melkisedek, Jeremia (1 maj), Jesaja (9 maj), Job (10 maj), Elia (20 juli), Samuel (20 augusti), Mose (4 september), Abraham (9 oktober) och kung David (29 december). Många andra finns och då kanske som vackrast på julaftonen, som valts för Adam och Eva.  Det bidrar med en viss stämning den 24 december att liturgiskt kunna nämna ”alla de heliga förfäderna” fram till Jesus. Det faller in på precis rätt plats.

Det är verkliga helgon som åtnjuter salig lycka i himlen, så som Jesus förklarar i förra söndagens evangelium (Luk 13:28) ”när ni får se Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike”.

Trots detta är denna kategori helgon inte inbegripen i den universella, eller romerska, kalendern som innebär att deras festdagar inte firas i den dagliga mässan.

Frälsningen kom till det Gamla testamentets helgon på ett annat sätt utan dopet och de övriga sakramenten men de räddades av samme Kristus. Den romerska martyrförteckningen är en liturgisk bok vilket innebär att det Gamla testamentets heliga redan är inkluderade i Kyrkans liturgi. Men de ingår inte i den liturgi som de troende oftast deltar i, nämligen den heliga mässan, om vi bara bortser från det korta omnämnandet av Abel, Abraham och Melkisedek i den första eukaristiska bönen, den romerska.

Det är tråkigt och kan rättas till. Bara som exempel: i ett dekret från Vatikanen förra veckan har Apostoliska vikariatet för Södra Arabien (AVOSA, där Förenade Arabemiraten, Oman och Jemen) fått en särskild liturgisk ordo. De har fått de heliga Petrus och Paulus och Vår Fru av Arabien som skyddspatroner för vikariatet. Det är vanligt att länder eller regioner får framstående helgon, utan lokal anknytning, som skyddspatroner. Exempel är Kanada som har S:t Josef och USA som har den Obefläckade Avlelsen, Immaculate Conception.

I varje annat ordinarium finns de lokala helgonen. I AVOSA ordinariet finns martyrerna från Jemen, Arethas och följeslagare (24 okt) från 500-talet, den etiopiske kungen Kaleb (15 maj), den salige prästen och missionären Charles Deckers, som led martyrdöden i Algeriet (8 maj) och soldaterna från Syrien, Sergius och Backus, martyrer (27 juli).

Katolikerna i södra arabiska vikariatet har förmodligen aldrig hört talas om dessa helgon. De kan få reda på det förstås, men femhundratalets Jemen, och vad de kan upptäcka om människor där, kommer nog alltid att vara något avlägset. Därmed inte sagt att antikens helgon inte skulle betyda något. Det universella ordinariet för den här veckan har med både S:t Augustinus (28 aug) och S:ta Monika (27 aug) och båda är till stor inspiration för dagens katoliker – sådan moder, sådan son alltså!

AVOSA ordinariet har lyckligtvis med Mose, Abraham och Job också. Alla som kommer till den dagliga mässan får kännedom om dessa giganter i Gamla testamentet. Skulle inte denna särskilda förordning kunna vara något att ta vara på i den universella liturgiska ordningen? Det är en avvägningsfråga. Man behöver inte rensa bort okända helgon ur ordo. Att vi vet mycket lite om dem är en påminnelse att heligheten kan uppträda i exotiska former och på fjärran platser, och att det heligas gemenskap inte utan vidare omfattar människor vi faktiskt känner till. Helighet som finns i det dunkla okända kommer alltid ha svårt att inspirera oss och kommer inte åkalla dem om hjälp och förbön inför Gud.

Augusti månads helgon enligt ordo är ett bra exempel på avvägning. Nytillkomna är S:t Maximilian Kolbe (14 aug) och S:ta Teresa Benedicta av Korset (9 aug), den förste som av påven S:t Johannes Paulus II förklarades vara ”skyddshelgon i det svåra århundradet”, och den andra förklarad som den officiella medskyddspatronen för Europa. Lite bakåt i ordo har vi S:t Johannes Maria Vianney (4 aug) och påve S:t Pius X (21 aug). Vi har de heroiska tiggarna S:t Dominikus (8 aug) och S:ta Klara (11 aug). Vi har också ett bibliskt helgon, S:t Johannes Döparen martyr (29 aug).

Men några festdagar för Gamla testamentets helgon finns inte denna månad och inte i andra heller. Före den liturgiska kalenderreformen efter Andra Vatikankonciliet hade vi de Sju Mackabéer bröderna (1 aug), men det var ovanligt.

Vid Kristi Förklaring (6 aug) är Mose och Elia med, liksom apostlarna Petrus, Jakob och Johannes. De tre sista har sina festdagar i den universella kalendern. Varför då inte också Mose och Elia? Att känna till Mose och Elia är till och med viktigare för katoliker än att känna till någon av kyrkolärarna, eller de medeltida lärarna som är fördelade över hela kalendern.

Skulle inte augusti månad vara mer komplett, eller åtminstone mer i balans, om församlingarna iakttog firandet av konungen och prästen Melkisedek, som fest?

Mycket kraft har i över hundra år ägnats fördjupningen av katolsk bibelkunskap. Det har också genom den bortgångne påven Franciskus kommit till ett liturgiskt lyckat uttryck i och med ”Guds ords söndag”, på årets tredje söndag.

I den heliga Skrift finner vi Guds uppenbarelse i både ord och gärningar och Guds verk genom mäktiga redskap i hela frälsningshistorien. Den liturgiska kalendern måste lyfta fram dessa gestalter av vilka Mose och Elia intar hedersplatser. Låt oss bara tänka oss att fira Jesaja och Job två dagar i följd i månaden maj. Då skulle det Gamla förbundets stora teologiska och filosofiska vishet bli tillgänglig i ett sammanhang.

Vägledning från Vatikanen skulle då vara till stor hjälp. Varje helgon i martyrsamlingen kan firas (ungefär som en votivmässa) på dagar där det inte finns givna förpliktande firanden.

Med tanke på att det inte finns särskilda mässböner för Gamla testamentets helgon, skulle prästen få använda de ”vanliga” bönerna i missalet vid sådana tillfällen. Och det skulle inte ske ofta och kanske inte alls.

Rom skulle kunna ge oss mässböner för Gamla testamentets helgon och bestämma deras fest eller minnesdagar i den allmänna liturgiska kalendern. Vissa religiösa kongregationer har redan en del av detta, framför allt i det Heliga landet där man använder särskilda eukaristiska böner vid de olika heliga platserna. Högtiden Mose (4 sep) är ett sådant exempel som  firas stort på berget Nebo (västra Virginia, USA, ö.a.)

Att lyfta fram Gamla testamentets helgon skulle stärka den katolska känslan för enheten i Skriften. Det är också en nödvändig påminnelse i vår tid om att frälsningen kommer från judarna och att Guds helighet var verksam också före Inkarnationen. Liturgisk andlighet börjar inte med Jesus utan började i begynnelsen.

Melkisedek, kung och präst, be för oss!

Fader Raymond J. de Souza

Fader Raymond J. de Souza är huvudredaktör för  Convivium magazine, vars upphovsman han är.

Till svenska, oktober 2025, Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här