Predikan 15 söndagen under året 2023

Jes 55: 10-11; Ps 65: 10-14; Rom 8: 18-23; Matt 13: 1-23

Att vi just hört liknelsen om sådden är helt klart för oss alla, men att läsningen denna söndag är relativt lång beror på att kyrkan vill låta oss höra, förutom denna liknelsen även Jesu egen kommentar till varför han talat i liknelser, och allra sist fick vi också förklaringen till liknelsen i vanliga ord, vilket förstås var det som gick åt mest ord till att förmedla eftersom det skulle vara med vanliga ord.

Allt detta vi hörde idag, såväl liknelsen som kommentarerna, är från Herrens sida en maning till att vi är uppmärksamma på hur vi lyssnar, eftersom det påverkar så mycket av hur det faktiskt kommer att gå för i våra liv.

Det finns så mycket att lyssna till, kanske vi tänker – och det är sant, det är mycket av det vi hör som vi gör väl i att låta stanna kvar i de ytliga delen av vår själ och alls inte släppa in så djupt inom oss så att det påverkar vår egen inriktning i tillvaron: nyhetsförmedling, skvaller, sådant som sägs, även av vissa auktoriteter ibland, även vissa saker som sägs i skolorna – här finns en hel del där vi kan göra som man brukar praktisera i klostren ibland, nämligen att praktisera en helig glömska, vi noterar att det sägs något, men kan urskilja det som oväsentligt eller att det bara drar ned, och så gör vi bäst i att placerade i lärjungskapets papperskorg, så att det kan tömmas helt från vårt inre när vi lägger oss på kvällen, eller vår själ på annat sätt får en nyskapande omstart.

Evangeliet inleder idag med att återge hur Jesus gick hemifrån, och hur han kom till sjön och stannade där. Det var visserligen mycket folk, så han han satte sig i en båt, också för akustikens skull eftersom tal färdas lättare över vatten än på land, men det är ändå en scen som i sin helhet är väldigt inbjudande till att öppna också sin själ.

Jesus är Mästaren, också i detta. I evangelierna finns det många avsnitt som presenterar honom nedsänkt i den naturliga miljön och, om man är uppmärksam, kan man i hans beteende urskilja en tydlig inbjudan till en kontemplativ attityd inför skapelsens underverk, och inför de ord som här i denna skapelse yttras, yttras och liksom sås ut.

Det större sammanhanget i evangeliet är ju detta, att lärjungarna som i sin utsändning hade fått se flera första frukter av Gudsriket också själva stött på en hel del motstånd, i sitt återvändande till Jesus både funnit sin vila och fasta hamn hos honom men också lärt sig att bara den som fått det av honom som en gåva finner Gudsrikets ljuvlighet istället för att bara höra om det så att säga utifrån. Scenen vid sjön låter oss lyssna utan press. Varje söndag får en stund som låter oss lyssna till Jesus i ett vilsamt sammanhang.

Efter att ha berättat liknelsen så kommer Jesu lärjungar fram till honom med frågan om varför han talat i liknelser till folket. Det verkar som att lärjungarna antingen hade förstått, eller i alla fall ville lyfta detta med formatet som Jesus just använt. Alla liknelser de drygt 30 liknelser som Herren gav, är en del förvisso inte så lätta att förstå, med andra verkligen i kort format talar mer än många boksidor. Medan det vanligtvis sägs att funktionen med liknelserna är att underlätta för oss att förstå, så tycks Jesu tungt vägande svar närmast understryka just motsatsen: “Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte. (med hänvisning till Jes 6:9f)”

Orden som kanske stör oss mest – den som har, han skall gå, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har – utgör i själva verket kärnbudskapet. Med detta gängse talesätt om vad som ofta sker i världen, vill Herren här säga, att den som följer trons ljus, får allt djupare insikt i de himmelska sanningarna, medan den som uppsåtligt överlämnar sig åt otron, alltmer förhärdas.

Bröder och systrar, liksom vi mer och mer får låta oss präglas av det faktum att tron är en gåva, ju mer skulle vi också ta till oss denna verklighet som vi lätt också kan få bekräftat av erfarenheten, att den som alltmer omfattar trons hela vidd och dess sanningar, ju lättare blir det också bli mer och mer förtrogen med Guds handlande, inte bara så som han fullbordat det i sin Son Jesus Kristus för vår frälsnings skull, utan också i hur han genom sin Helige Ande låter oss få omfamnas av hans återlösnings frukter helt och fullt, förstå hans ledning genom såväl yttre skeenden som i inre maningar. Det finna all anledning att gå in på detta som Jesus säger, och då vi tar del av helgonens erfarenheter, så är de inget annat än ett ständigt tilltagande i den saligprisning som Jesus efter sin kommentar uttalade över sina lärjungar: “Saliga era ögon som ser och era öron som hör.”

Den, som följer trons ljus, får allt djupare insikt i de himmelska sanningarna. Här ser vi hur efterföljandet både görs möjligt av tron, och samtidigt öppnar till fördjupning av den. övergången från “att veta något” till “att leva något” sker inte omedelbart utan kräver normalt en inövning i ett annat sätt att leva som är inspirerat av denna kännedom.

När vi så vet att koppla in det djupa, goda hörandet, för Guds levande och livgivande kommunikation med oss, då inser vi, med hjälp av samma Guds kommunikation som ges i liknelsen om sådden, vikten av kristna när vi väl förstår aktar oss för att vara ytliga, eller för att vara inkonsekventa.

För i sin utläggning av liknelsen pekar Jesus först på att det kan vara så att vi inte ens förstått vad han har sagt. Detta är den sådd som hamnat på vägkanten, den som inte ens hamnat på den plats i vår själ där vi ens kan förstå.

Men en del föll på den steniga grunden. De är entusiasterna bland oss eller inom oss, där visserligen tron lett till snabbt uppkommen kärlek till Gud, och på det sättet är mycket bättre än på vägen, men där ytligheten bland oss eller inom oss, inte får tron, eller en viss del av tron, att bära mogen frukt.

Och en del föll vid törnena. De är inkonsekvensen bland oss eller inom oss, där tron visserligen lett till kärlek till Gud och på det sättet är bättre än vägen, men där vi samtidigt velat behålla kärleken till världen, som att ha de bästa av två världar mänskligt sett, men om vi inte tar emot Ordet på dess egna villkor, det då heller inte kommer att bära sådan frukt i enlighet med sin himmelska tanke.

Men så finns det den vackra jorden, som den helige Efraim Syriern säger är “Guds Moder, den enda sanna vackra jorden i Skriften”. Må vi med henne, i inövning och på hennes andliga moderskap också bli mer lika henne i vår efterföljelse. Då skall vi, med henne och alla hennes barn, genom Jesus Kristus vår Herre, alltmer både få upptäcka och erfara Guds rikes närvaro ibland oss.

                                                                                          pater Clemens av Sankt Gabriel