Predikan 16 juli 2024, Vår Fru av berget Karmel
Mitt i sommaren firar vi denna högtid till åminnelse av den saliga Jungfru Maria av Berget Karmel, av hennes beskydd och bistånd för oss som kristna. Det brukar ofta vara en av årets varmaste dagar (idag verkar det kanske inte helt vara så), men i Guds försyn är det i alla fall en dag där en viss sommarledighet har hunnit infinna sig, en ledighet och frihet som hjälper oss också att ta emot den särskilda gåvor som Gud vill skänka de som han genom sin nåd redan gjort fria och lediga för sig.
I denna frihet så lovsjunger vi tillsammans med Maria, vår syster, den levande Gudens ofattbara storhet och godhet mot oss alla, hans verk. Maria är föremål för vår kristna allra största vördnad, och samtidigt är hon en moder vars största glädje också förstås är hennes barn, Jesus Kristus, men också vi alla som i nådens ordning också får kallas och vara hennes barn.
Den heliga Thérése av Jesusbarnet och av det Heliga anletet är ett av dessa kyrkolärare som har så mycket att säga oss, inte minst om Maria, Maria som moder. Vid något tillfälle hade hon lyssnat till en predikan som hade talat om Jungfru Maria på ett sådant sätt att det saliga i henne liksom framstod upphöjt, så att det liksom snarare avlägsnade henne från åhörarna, än att de, hennes barn, i tillit och förtröstan kände sig förbundna och stödda av vad henne. Den heliga Thérèse tänkte lite på saken, men konstaterade sedan med såväl dogmatisk skärpa som i ömsint omsorg och kärlek: ”Man får inte säga att hon genom sina företräden förminskar alla de andra helgonens härlighet, som solen får stjärnorna att försvinna när den stiger upp. Min Gud, o vad det vore konstigt! En moder som får sina barns härlighet att förminskas! Men jag tror att det förhåller sig precis tvärtom, jag tror att hon kommer att föröka de utvaldas härlighet i rikt mått” (Sista samtal, s. 142). Lite annorlunda uttryckt: Marias upphöjdhet är inget som skiljer oss åt vare sig från henne eller från varandra, utan som förenar, vilket i själva verket alltid är själva kännetecknet för Guds nåd och hans förunderliga verk.
Guds nåd verkar alltid förenande, först och främst med sig själv. Hans verk i Jesus Kristus, helt närvarande här i den heliga mässan, är källa först och främst till den nåd som gör oss sådana att han kan bo i oss. Gud nåds initiativ är viktigare än våra, företrädet i hans handlande är både orsak till vårt närmande till honom och det upplyftande till sig han skänker var och en som tar emot honom. I Maria ser vi allt detta både förverkligat och förebildat, ja, på ett så förunderligt sätt att just hans ankomst till oss också ges genom henne själv. Guds nåd verkar därför också förenande med oss, och alldeles särskilt när vi ett medvetet sätt också, också tar till oss Maria som vår moder. Detta är den väg längs vilken Guds nåd upplåter för oss och gör oss sådana att vi kan få tillbe och tjäna honom.
Detta är också vad Karmels bruna skapular uttrycker, såväl glädjen att få vara Marias barn och alltid åtnjuta hennes beskydd och bistånd, liksom vissheten att vår vördnad för henne inte kan begränsas till enstaka böner eller vallfärder, utan till ett liv iklätt hennes dygder och hennes sätt.
Kyrkan uttrycker det väldigt fint i vad som är själva firningsämnet denna dag på året, den 16 juli: ”Den Saliga Jungfru Maria av Berget Karmel, där en gång profeten Elia har återfört Israels folk till kulten av den levande Guden och där senare en del eremiter drog sig tillbaka för att söka ensamhet och instifta en Orden för kontemplativt liv under den heliga Guds Moders beskydd” (Martyrologium Romanum, 2004, Die 16 iulii).
I dessa ord har vi också en beskrivning av den saliga Jungfrun Maria och vad hennes förblivande betydelse är också idag. Att återföra Guds folk till kulten (det vill säga tillbedjan och dyrkan i såväl gudstjänst som liv, ja, kultur) det är som vi förstår aktuellt så länge tiden ännu är. När vi ser på karmelitordens historia, med vad den gett åt Kyrkan i form av bestående undervisning från dessa stora helgon och deras betoning på kontemplationen, som livshållning och i strikt mening som en av Gud ingjuten nådegåva, så påminns vi just om hur återförandet till tillbedjan av den levande Guden också är något som öppnar för omvandlingen och fullkomnandes av oss alla i kärlek som just kontemplationens gåva är en ovärderlig hjälp till.
Inte så att det kanske alla behöver gå i kloster, även om det inte på något sätt skulle upphäva syftet med varför Gud skapat oss. Men åtminstone såpass, att vi vi alla skulle få ha ett utrymme för att lättare dras in i denna rörelse, som Karmels rika existens ständigt vill peka på och även dela.
Profeten Elias viktiga uppgörelse på Berget Karmel med Baalsprofeeterna, är i själva verket insatt i det större kapitel där Gud tillkännager att han avser att ge ett slut på den torka han under tre år låtit Israels folk få erfara i det att de hade vacklat hit och dit, haft sina hjärtan kluvna, för vem de ville tjäna, eller som vi också kan närma oss frågan, för vem som verkligen är Gud. Också vi behöver stiga upp till denna plats, där det inte ankommer på ansträngda böner eller på meningslöst självplågande, utan till den plats där, snarare trots mänskligt bedömda förutsättningar, vill låta sin eld falla, så som bara han kan därför att han är han, den enda levande Guden. Denna Guds manifestation av att han är den ende levande och av hans initiativ leder så över i gåvan, i nåden av regnet han låter falla. Men innan det faller vill han låta Elia få se, se det vita moln över horisonten som ser så ringa ut men som bär på ett sådant överflöd av livgivande vatten. Det är i utmynnande av detta som den Heliga Skrift här vi tala till oss om, och i vilket den Helige Ande låter oss se just en bild av den saliga Jungfrun Maria. Maria är det lilla molnet, uppstiget ur barmhärtighetens hav, som givit oss Jesus Kristus och allt den överflödande nåd vi i honom har tillgång till, har fått och är menade att få än mer av.
Maria är Karmels finaste blomma, som också låter oss blomma, ju mer vi träder in i detta nådens sammanhang som Gud har etablerat i sin Son, där den ringa upphöjs alltmer, och i detta också drar andra med sig, och detta helt naturligt. Som den heliga Thérèse utbrister: ”det sker utan tvång, utan ansträngning, det är en naturlig följd av dragningen till dig” (Självbiografiska skrifter, s 228). Också vi får räkna oss till dem som Gud förenat med Maria, med Karmels alla helgon, bröder och systrar, vänner och välgörare! Kyrkan är mycket vis och auktoritativ när hon visar oss den saliga Jungfru Maria, hennes utvaldhet, hennes beskydd och hennes sätt, som den första och främsta vägen till förandet av oss alla till tillbedjan och tjänst av den levande Guden och till den eviga glädjen, långt bättre än initiativ som om vi skall vara ärliga kanske lite för mycket utgår från mest oss själva. Ytterst sett så är det Vår Herre Jesus Kristus som till sin älskade lärjunge, och till oss alla i gemenskap med honxom och hans efterföljare, som en yttersta handling, från sitt kors, sade: ”Se, din moder”, varpå fullbordan följde.
pater Clemens av Sankt Gabriel