Predikan 31 söndagen under året 2024

5 Mos 6: 2-6; Ps 18: 2-4, 47, 51ab; Heb 7: 23-28; Mark 12: 28b-34

Mötet idag mellan en av de skriftlärde och Jesus utmärker sig av en atmosfär kännetecknad av förtröstan, uppskattning och ömsesidigt tillmötesgående. Det hela utspelar sig någon av dagarna efter Jesu intåg i Jerusalem och den nalkandes påskens fullbordan. Denne man närmar sig Jesus, intresserad av ett personligt möte och vad det tycks helt utan önskan att väcka polemik eller leva utifrån någon polemik. Det gör oss alla gott.

Den skriftlärde önskar ställa en viktig fråga, och får nu möjlighet till det, om vad vi skall anse som viktigast av Guds alla föreskrifter. De många och ibland ganska detaljerade bud som överlämnats via Mose kunde ibland få en att förlora ur sikte vad dess genomgripande syfte och verkliga gåva bestod i. Vi behöver inte själva vara belästa för att känna igen oss i önskan om en, låt oss säga, ordning att ta till oss allt igenom. Jesu svar gör oss en fullhet som skänker mersmak.

Det Jesus allra först pekar på är ett första bud. Vi hörde det här under mässan i dess första läsning från 5 Mos 6: ”Hör Israel (שמע ישראל)! Allra först, ungefär som en instrumental inledning på ett musikstycke, så kommer en inledande uppmaning till att höra. Så identifierar Jesus allra främst vår inneboende förmåga att höra, inte bara att lyssna tillvarandra, inte bara att höra det han i sin mänsklighet säger oss, utan ytterst sett varje människas förmåga att höra Gud, Gud som är vår Skapare, Herren, den ende Guden. I vår skapade mänskliga natur finns en slags öppenhet för att ta impulser från Gud, en öppenhet för att ta emot nådens upplyftande ström.

Jesus överraskar oss genom sitt svar som är så punktligt på den skriftlärdes fråga, dennes önskan, och till sättet så punktligt och precist att det som situation betraktat nästan framstår att det är Jesus som är lärjunge, och inte tvärtom. Vad gör inte den gode Jesus för att komma oss till mötes – det hela är som en bild även av bönen!”

Med detta som inledning och perspektiv så tar också vi som svar på vår önskan till fördjupning detta första i tidsordning och även främsta under vår vandring: ”Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft” (ibid). Kärleken till Gud är en absolut kärlek som involverar hela vårt mänskliga varat, varje dimension av vårt inre: vårt hjärta, själ, tanke, samt alla våra krafter. Det är en kärlek som lever av Guds kommande oss till mötes och hans nåd i oss, en kärlek som gör oss öppna, som förenar oss med vår tillvaros övernaturliga mål.

Till detta första kommer också ett som kommer sedan. Det är det som Jesus ur eget initiativ tillfogar det första, nu med ett citat nu från 3 Mos 19: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” Alltså, vi skulle erkänna den andra som oss själva, som den som vi skulle älska, och detta bud relaterar Jesus strikt till budet om kärleken till Gud.

Det vi alltså först kan inhämta av vårt hörande, är alltså vikten, för alla av att överallt ha Gud, att erkänna Herren som vår Skapare och som den ende Guden, och att älska Honom av hela vår person. Jesus själv ger oss detta som ordningsprincip över allt annat, så att vi ger Gud den första platsen i våra liv, i vår konkreta tillvaro, alltså i våra tankar, i våra handlingar, i vår val, i vår affektion, och att allt detta förenas, i allt och för allt.

Jesus själv möter vidare den skriftlärde som ställt denna viktiga fråga med stor välvillighet. Jesus ser i denne inte bara en kategori av personer, som ibland förvisso förhöll sig fientligt mot honom. Jesus ser i den skriftlärde en människa, i dennes unicitet, en person att möta ansikte mot ansikte, utan barriärer, utan fördomar. Att älska sin nästa måste alltså efter vad Jesus visar så innebära just att utgå från erfarenheten av vad Gud gör, av Guds kärlek, att bekänna tron på Honom, men också att öppna sig för en kärlek som betraktar den andre, bortom eventuella kvaliteter och förtjänster, bortom bara hur det verkar och framstår, utan som en mer permanent hållning alltid och överallt. Sett i det stora möter vi idag Jesus som den som närmat sig oss, som den som antagit oss som sin nästa.

Den skriftlärde kan mycket väl ha anat detta alla redan, och kanhända även sett i Jesu liv, för han är ganska med på noterna vad gäller Jesu svar: ”Du har rätt, mästare, det är som du säger”. Det han funnit hos Jesus, det Jesus givit honom, det Jesus ger oss alla med sitt tillmöteskommande, kan vi säga, är mer värt än alla andra offer.

Vi kan inte annat än lägga märke till hur detta möte utmärker sig, just också genom att det i Markusevangeliet utgör det sista återgivna mötet mellan Jesus och olika personer som närmat sig honom. Det personliga mötet idag skedde efter Jesu intåg i Jerusalem och utspelade sig under någon av dagarna innan hans sändnings fullbordan i Hans påsks fullkomliga offer.

Herren ger oss förvisso idag en oöverträffbart fördjupande och vägledande respons på den skriftlärdes fråga. Själv är han dock inte främst en skriftlärd, utan som den överstepräst som andra läsningen idag från Hebreerbrevet 7 presenterar för oss, alltså den genom vilken Guds rike kommer oss nära, förverkligat för oss genom det korsoffer som är mer värt än allt vi själva skulle kunna göra. Något mer finns egentligen inte att fråga om. Allt är ju oss härigenom givet, då härigenom flödet öppnats till nåden av inströmmande av den Helige Ande och till hans fortsatta ingivelser – så lyfts vi upp till Guds eget liv, så väl beskrivet i det viktigaste av alla buden.

Hör! 

pater Clemens av Sankt Gabriel