Ungkristnas exodus och upplösningen av katolsk identitet

4
min read

Ungkristnas exodus och upplösningen av katolsk identitet

lör, 09/27/2025 - 12:00
Posted in:
0 comments

En mycket intressant synpunkt av Robert Lazu Kmita, en konvertit från ortodoxin till katolicismen, angående katolikernas tro och trosmedvetande.

KH

Foto: The Cult of Reason i Notre Dame de Paris, 1793 [Bibliothèque nationale de France, Paris]. Filosofins prästinnor hyllar gudinnan förnuft och vanhelgar katedralen.

 

En nylig artikel av Michael Rota och Stephen Bullivant, ”Religious Transmission: A Solution to the Church’s Biggest Problem” publicerad i Church Life Journal, har väckt reaktioner på flera håll på grund av dess huvudsakliga påstående: att nio av tio personer födda katoliker lämnar kyrkan.
Exodusen bland vuxna, och i synnerhet bland tonåringar och unga, är ett av de mest oroande symptomen på den djupa krisen i det kristna livet — inte bara inom vår kyrka utan i hela vår kultur. (Jag tror att den mest fruktansvärda och utbredda sjukdomen är den preventivmedelsmentalitet, men också det abortregim som den leder till. Alla andra problem speglar denna långsamma självmordskultur i västerländska samhällen som har slutat att fortplanta sig.)
När det gäller ungdomarnas exodus särskilt krävs en djupgående analys och konkreta förslag. Men innan dess — precis som vid patienter med många svåra symptom — är det nödvändigt att ställa en korrekt diagnos som avslöjar de dolda orsakerna till ”sjukdomen.” Min synvinkel i allt detta är något ovanlig i dag: den av en konvertit från den ”ortodoxa” kyrkan till den romersk‑katolska kyrkan.
Det jag märkte efter att jag 2000 bad att bli mottagen i full kommunion med den romerska kyrkan (och därmed återvända till mina polska förfäders kyrka) var en allvarlig kris i katolsk identitet. Utan överdrift vågar jag säga att katolsk identitet hos ett skrämmande stort antal troende i dag är i upplösning. Denna kris kan självfallet bara leda till alienation och likgiltighet, som lätt resulterar i den exodus som Rota, Bullivant och andra varnar för.
För att bättre förstå orsakerna är det värt att kort definiera vad vi menar med ”katolsk identitet.” Min utgångspunkt är den klassiska “Trosakten”:

"O min Gud, jag tror bestämt att Du är en Gud i tre gudomliga personer, Fadern, Sonen och den Helige Ande; jag tror att Din gudomliga Son blev människa och dog för våra synder, och att Han skall komma för att döma de levande och de döda. Jag tror detta och alla de sanningar som den heliga katolska kyrkan lär, eftersom Du har uppenbarat dem, Du som varken kan bedra eller bli bedragen. Amen."

Den som tror på det som så koncist sägs här kan betraktas som kristen (dvs katolik). Därtill skulle jag lägga behovet av övertygelsen att den katolska kyrkan är densamma som den kyrka som vår Herre Jesus Kristus grundade.

Ingen annan gemenskap eller ”kyrka” kan betraktas som sådan. Dessutom kan ingen annan gemenskap eller ”kyrka” erbjuda sina troende frälsning. Kätteri och schism från den sanna kyrkan är verkliga faror som hindrar full övergång och, slutligen, själarnas frälsning.

Visserligen utesluter detta inte att Gud kan spara själar även från andra gemenskaper. Men detta förutsätter nödvändigtvis att de åtminstone via ”begärans dop” (baptismum desiderii) inträder i gemenskap med den katolska kyrkan.

Idag tror katoliker inte längre – såsom Sankt Cyprianus – att utanför den katolska kyrkan finns ingen frälsning (Extra Ecclesiam nulla salus). Interreligiös dialog och ekumenism, världens praktiska pluralism och bristen på autentisk kristen evangelisation och katekes har skapat likgiltighet och till och med fientlighet mot alla ”fasta” värden (ibland även mot själva begreppet ”dogma”).

Faktiskt, även om vissa präster, biskopar och troende visade mig viss sympati vid min konversion, uttryckte många andra förvåning: Vad är poängen med att konvertera från den ”ortodoxa” kyrkan till den katolska? Är de inte samma sak? Du kan inte föreställa dig hur många gånger jag fått den frågan.

För mig är detta en betydande detalj: i de ”ortodoxa” kyrkorna och i protestantiska och nya protestantiska gemenskaper framställs katoliker ständigt som kättare, avfällingar etc. Till exempel hävdar välkända munkar i Rumänien konstant att sedan den stora schismen (1054) har det inte funnits någon kyrka i väst. De säger också att katolicismen är en hop av påvstolk­ningar och kätterska tillägg till den traditionella trosbekännelsen, och så vidare.

Jag skulle kunna presentera imponerande samlingar av sådana uttalanden, vilka, måste jag understryka, är regel snarare än undantag.
I kontrast är katoliker inte längre övertygade om att deras kyrka verkligen är den enda kyrka som Kristus grundade, och att utan att vara medlem i den är frälsning inte möjlig. Förlorade i ändlösa diskussioner om ”anonyma kristna” och liknande subtiliteter har postkonciliära teologer som Karl Rahner, Hans Küng, Jacques Dupuis med flera närt och förstärkt denna identitetskris.

Likaså har uttoningen av ”efterlivet” – himmel och helvete – som referenshorisont för ständig reflektion och personlig meditation bidragit till det allmänna indifferentismen.

Om frälsning kan finnas var som helst, varför skulle unga människor förbli katoliker?

Den mest dramatiska och omedelbara konsekvensen av krisen i kyrklig identitet är att missionsandan försvinner. (Jag vet inte hur tydligt detta syns i ett land med tiotals miljoner katoliker, såsom Förenta staterna, men i ett land med en katolsk minoritet på högst några tiotusentals eller hundratusentals är denna konsekvens slående.)
I ett sammanhang där majoriteten av befolkningen riskerar att gå miste om frälsning genom att tillhöra kätterska och schismatiska kyrkor och gemenskaper, skulle man förvänta sig att alla — biskopar, präster, vanliga lekmän — ständigt arbetade för att omvända dessa förlorade själar. Eller åtminstone alltid vara redo att hjälpa dem att omfamna den sanna kristna religionen.

Tyvärr är det långt ifrån fallet. Ekumenisk dialog har alltför länge ersatt evangeliets förkunnelse och bildandet av en stark katolsk identitet, och unga människor har lärt sig denna läxa. Många av dem lämnar helt enkelt sina föräldrars religion — föräldrar som inte bara inte vet varför de är katoliker, utan förmodligen aldrig visste det från början.

Robert Lazu Kmita

Robert Lazu Kmita är romanförfattare, essäist och kolumnist med doktorsexamen i filosofi. Hans roman The Island without Seasons utgavs av Os Justi år 2023. Han är också författare och redaktör till flera böcker (inklusive ett uppslagsverk om J.R.R. Tolkien’s värld – på rumänska). Han skriver regelbundet på sin Substack, Kmita’s Library.

Inlägget kommer från sidan www.thecatholicthing.org

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, september 2025, AI

Gråbröderna

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
27/09/2025
Katolsk Horisont
22/09/2025
Katolsk Horisont
20/09/2025