Predikan 26 söndagen under året 2024

4 Mos 11: 25-29; Ps 19: 8, 10, 12-14; Jak 5: 1-6; Mark 9: 38-48

Var söndag bekänner vi med den nicenska trosbekännelsen att vi tror på ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” Det är ganska klart: det finns en Kyrka, samlad av den helige Ande och helig genom sin konstitution. Hon är katolsk på grund av sin helhet och för att hon är utrustad med trons fullhet. Och hon är apostolisk eftersom hon undervisas, betjänas och leds av apostlarna och deras vigda efterträdare.

Samtidigt så kan också vi observera att det finns kristna som lever ett moraliskt liv, läser Bibeln och har en relation med Jesus i bönen, strävar emot himlen, men de är inte lemmar i den Katolska kyrkan. Hur ska vi förstå och förhålla oss till dem? Evangeliet idag ger oss en färdbeskrivning för också i detta vandra vägen framåt i Jesu namn.

Jesus och hans lärjungar befinner sig ännu i Kafarnaum. De är samlade, men än finns det en distans dem emellan, ett avstånd av inre slag som ännu måste inhämtas. Efter att under vägen ha uppehållit sig vid vem av dem inbördes som är störst, så har Jesus visat dem på att storhet i Hans rike endast mäts i tjänst. Den som välkomnar ett barn i hans namn, han tar emot Jesus, Guds Son och Gud Fadern själv. Ja, vilken det är till Guds rike, när det är Jesus som så visar på det!

Närheten till riket, till Guds närvaro och Guds inflytande, är också vad som aktualiseras i den här söndagens evangelium (Mark 9:38–43, 45, 47–48). Det är den yngste av lärjungarna, Johannes, som nu nämner att de sett en som drivit ut demoner i Jesu namn och att de försökt hindra honom eftersom han inte hörde till dem, alltså till den nära vandring som Jesus bjudit in dem till. Säkert är det med viss förvåning som de hör Jesu respons, hans svar som tvärtom visar sådana ingripanden inte är något som han påkallat och heller inte det bästa sättet att representera honom på.

När vi idag betraktar situationen så kan vi naturligtvis tillsammans med Johannes önska att alla som åkallar Jesu namn också skulle följa honom och att vara ett i gemenskapen med hans lärjungar. Men genom vad Han säger så förstår vi att Herren också genom personer som den de iakttagit också ger andra incitament till att tro på honom och så genom denna outsägliga nåd också verkar så att de blir bättre människor. Utav detta så blir Jesu svar ändå till Johannes: Hindra honom inte.

Det steg av fördjupning och kanske omvändelse som Herren idag manar oss till, är att vi alltså inte behöver bli vare sig avundsjuka för egen del men heller inte kränkta på Hans vägnar om måhända någon i ett annat sammanhang är bättre på, exempelvis att ta hand som utsatta bröder och systrar, eller kanhända komponerar underbar musik till Herrens är, som J. S. Bach eller Laureen Daigle, verk i Jesu namn som också idag inte bara fördriver onda demoner utan även förmedlar frid från himlen. Även de som kanske inte fått samma befogenheter eller sändning, kan ju i sådant inte genast efteråt tala illa om Jesus, utan hänvisar i själva verket till Honom och i förlängningen till allt Han gjort och gör.

Ur detta klarnar det så därför också varför det kan vara negativt för oss var och en, för oss kristna av idag, om vi sluter oss inom oss själva, om vi tror att detta att vara kristen är att tillhöra en restriktiv skara – sådant som skulle kunna leda till villfarelsen att den Helige Ande inte längre kan eller vill blåsa var den vill för att ge sina heliga impulser och livgivande fläktar.

Vi behöver alltså ha en närmast kontemplativ blick, som vi ju får av Herren, också när vi ser vidare och utåt. Där människor finns, så finns också bland dem, Gud närvarande och som verkar i var önskan om det goda och rättfärdiga. Det finns en Guds närvaro där, som vi inte behöver framställa utan snarare upptäcka och avtäcka.  Också en person som, kanske inte ens handlar i Jesu namn uttryckligen, men som ger oss så litet som en bägare vatten därför att vi är kristna, alltså på något helt enkelt sätt stödjer Kyrkan därför att hon är den hon är, blir vi genom Jesus ord förvissade om att han eller hon inte kommer att gå miste om sin lön.

Om vi, vi som fått nåden att som och med Johannes och med de många nu fått nåden att tillhöra den katolska gemenskapen inte gör dessa enkla ting, så blir det desto mer ett än större anti-vittnesbörd. Må i stället såväl vårt handlande som hur vi talar och interagerar med andra blir ett sant och strålande vittnesbörd.

Jesus visar idag på sin egen väg. När vi erkänner den Helige Andes verksamhet på andra håll, sätter vi nämligen vårt hopp till Kristi kärlek som kan skapa den enhet som Han vill. Faktum är att vårt erkännande av den Helige Andes verksamhet i andra kanske är det bästa sättet att hjälpa dem att se detsamma i oss. Det visar dem att vi är av samma Ande.

Den helige Basileios den Store (330–379), en av de kappadokiska kyrkofäderna, pekade redan under sin tid på den Helige Ande som den verkliga platsen för all helgelse, den plats där kristna blir heliga. Som biskop och teolog företrädde han Kyrkan som en, helig, katolsk och apostolisk verklighet. Samtidigt så säger lär han också att nära andra kristna handlar under Guds inspiration så ”blir Anden, långt ifrån att förnedras, snarare förhärligad” (Om den Helige Ande, kap. 26).

Bröder och systrar, under det kommande året, 2025, firar Kyrkan det heliga året, ett stort jubelår också därför att det också kommer att bli en åminnelse av kyrkomötet i Nicea 325, då vår trosbekännelse under den Helige Andes ledning tog sin form, och som sedan fastställdes i Konstantinopel 381. Låt oss så gå in i detta utan pretentioner, utan trångsynthet eller avundsjuka, inte dominerande utan tjänande, i just den nära gemenskap med och efterföljelse av Honom som han inbjuder oss till. Så kan vi än mer utåtriktat vittna om Honom, i glädje över detta så stora påskmysterium som han genom sin nåd upptagit oss i och omsluter oss med.

pater Clemens av Sankt Gabriel