Predikningar Clemens Karlsson

Ibland är det nödvändigt att välja, också bland goda ting, ja, till och med bland goda andligt motiverad ting och sysslor. Särskilt är det så för dem som redan etablerats i vänskapen med Jesus, så som det var just för Marta, Maria och Lasaros, om vilka det så småningom på annat ställe i evangelierna står att Jesus älskade dem. Guds kärlek, det är något som hör till Guds väsen, och som präglar allt det goda han gör. I den meningen omfattas vi alla av den, och det endast utifrån att vi finns till, oavsett om vi nu alls hunnit kunna eller har velat ge någon som helst gensvar till detta i vårt livs konkreta historia.

Skörden är stor, men arbetarna är få. Kära bröder och systrar, på ett gammalt svartvit vykort som karmelitbröderna i Norraby lät trycka upp för närmare 50 år sedan står på baksidan de här orden som vi hör som denna söndags evangelium (Luk 10:1-9). På vykortets framsida ser man ett böljande sädesfält, med korn av något slag, och klostret som en siluett mot horisonten. Skördens Herre har där under åren haft en handfull arbetare, stödda av karmelitnunnornas bön i Glumslöv och här i Hillerød, med många andra flera tillika.

Ge dem något att äta, ni själva. En – i ordets allra bästa – from dam delgav vid ett fint tillfälle varför hon svarat jag på dragningen till fullheten av den katolska tron, den uppenbarade sanningen, nämligen, att hon önskade Kristi kropp, önskade delaktighet i, gemenskap med, gemenskap i. ”Det är Kristi kropp jag åstundade, om du förstår vad jag menar”, sade hon. Den som säger katolska kyrkan, säger den heliga eukaristin – och den som menar den heliga eukaristin, borde i alla fall, om hon helt förstod vad hon menade, säga katolska kyrkan, säga och åstunda Jesus Kristus.

Den otrogna befrias. Vi har kommit till femte fastesöndagen. Fastesöndagarna under årgång C utgör tillsammans ett mönster för en stor och djupgående undervisning om just omvändelse/försoning. Det är evangeliet om den otrognas befrielse, som vi hör idag. Det är om hösten. Jesus har under flera dagar gett sin ljuvliga undervisning i templet, mitt under lövhyddohögtiden (sukkot), en tid för andlig rening för män och kvinnor, att försonas med Gud.

Fattigdom kommer inte alltid i formen av att någon räcker fram sin hand för att be om någonting. Ibland är fattigdom som bor djupt inne i hjärtat. I evangeliet idag så varnar Jesus med olika ”ve-rop” de som är rika, mätta, skrattar och blir talade väl om. Vad är det för fel med att ha goda ting i livet, kanske man undrar? Ingenting, förmodar jag, men vi kan föreställa oss att vårt fokus på bekvämligheter och ting ibland kan komma i vägen för nåden.

Liksom ledda av Anden fick vi kanhända börja den heliga mässan idag på Kyndelsmässodagen med välsignelse av ljus, ljus tända åt oss som vi sedan fick bära högtidligt i procession fram till Herrens altare. Vi påminns hur vi också själva blivit helgade genom dopets sakrament åt Gud, och när vi under livets gång tänder ett ljus, hemma eller i ett kapell, så lyfter vi också fram Kristi ljus tänt och tillägnar det åt Gud att stå inför honom, som bön, tillbedjan, förbön eller tillägnan av något annat slag: ”Liksom Guds moder, den renaste Jungfrun, bar det sanna ljuset i sin famn och kom till dem som satt i mörkret, så skall också vi hämta ljus av hans ljus, när vi bär ljuslågan klart synlig för alla, och går honom till mötes som är det sanna ljuset”

En av de stora åkommorna i vår tid, alltså bland de mer andliga … att vi ofta vet inte vilka vi är och vad vi egentligen vill. Vi finner oss ofta utlämnade till att improvisera i hela det universum av saker vi skulle kunna sätt vår tro till. Symptomen på denna åkomma är bristen på identitet, en brist som breder ut sig alltmer på livets många områden, såväl personliga som sociala, där svårigheten ofta är att svara på den mest grundläggande frågan om vem jag är, och nuförtiden ställer vi oss kanske frågan lite mer så att vi frågar oss vem vi vill bli.

Jesusbarnet håller mottagning, nu för andra gången. Herrens Uppenbarelse är den av julhögtidsdagarna som vänder våra blickar utåt. Denna trettonde av juldagarna för oss förstås också den till krubban, till Marias famn beskyddad av Josef, där vi för möta Jesusbarnet. På nytt. Efter herdarnas ankomst, glädje och tillbedjan, så är det idag dags för den andra mottagningen, för den större kretsen, som via de vise männens väg vi alla är utvalda och komna till.

”Så underbart det blir när man i Himlen får reda på allt vad som har hänt hos den heliga Familjen!” Så reflekterar den heliga Thérèse när hon ligger på sin sjukbädd i ett av sista samtal i karmelitklostret i Lisieux (Sista Samtal - Den gula anteckningsboken, s 139f). Kära bröder, denna begrundande längtan kan passa fint att ta med också idag på den heliga familjens, Jesu, Marias och Josefs familjs, fest.

Som det liturgiska årets sammanfattning firas idag Kristus, alla tiders Konung, Kristus, Herre också över vår tid! Påve Pius XI införde denna festdag i kyrkans liturgi år 1925. Det året mindes kyrkan det första konciliet i Nicea då bekännelsen till vem Kristus är, hans sanna gudomlighet och sanna mänsklighet, högtidligen fastslogs och formulerades. Det var en särskilt aspekt av detta som påve Pius XI med denna fest till Kristus Konungen ville lyfta fram, som en kontrapunkt till de sönderfallande monarkierna i Europa vid förra seklets början.