Predikningar Clemens Karlsson

Hur går det med förvaltandet av våra liv? I liknelsen som vi nu har hört, använder förvaltaren denna skapelsens goda, för att göra sig vänner (Luk 16:1-13). I själva verket är tillgångarna inte hans, utan de tillhör Herren. I för sig skulle han också kanske ha fått en del av det för själva förvaltandets skull; det vet vi inte precist, men poängen är att tillgångarna inte är hans egna. När vi bejakar en teologisk syn på tillvaron i stort, så bekänner vi också att allt tillhör Herren, vår Gud, himlarna är hans, jorden är hans och allt vad därpå är. Allt tillhör Gud, och det är uppenbart att också i liknelsen så är det så att den rike personen är Gud, och förvaltaren det är människan som använder jordens tillgångar och dess goda.

Liturgin denna söndag vill ge oss ljus och värme för att komma undan ett liv i ljumhet och för att övervinna medelmåttighet som lätt kan infinna sig.

Läsningarna denna söndag öppnar mycket rakt på med förmaningen ur Predikarens bok: «Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet» Allt är som imma, säger grundtexten, allt dunstar liksom bort, allt faller isär, varar bara kort. Risken som vi i alla människor delar, är att vända oss efter fåfängliga ting, till sådant som saknar meningsfullt syfte (Pred 1:2; 2:21-23)

Kära bröder och systrar, När vi hör om helgonens bön [vi kan tänka på den heliga Birgitta som vi firade högtidligt igår, vår ordensgemenskap grundare, eller någon annan rätt så helgad person i vår närhet] så inser vi att det måste finnas något bärande – förutom de  själva – som fått dem att be med sådan djärvhet, uthållighet och förtrolighet. Vi kan undra vad det är, men vi kan ju också undra över varför vi kanhända inte är så mycket sådana själva, och en fråga som också är relevant om vi måhända också kommit en bit hur mycket av det som kan givet också som en följd av bön (vår egen eller annans)?

Ibland är det nödvändigt att välja, också bland goda ting, ja, till och med bland goda andligt motiverad ting och sysslor. Särskilt är det så för dem som redan etablerats i vänskapen med Jesus, så som det var just för Marta, Maria och Lasaros, om vilka det så småningom på annat ställe i evangelierna står att Jesus älskade dem. Guds kärlek, det är något som hör till Guds väsen, och som präglar allt det goda han gör. I den meningen omfattas vi alla av den, och det endast utifrån att vi finns till, oavsett om vi nu alls hunnit kunna eller har velat ge någon som helst gensvar till detta i vårt livs konkreta historia.

Skörden är stor, men arbetarna är få. Kära bröder och systrar, på ett gammalt svartvit vykort som karmelitbröderna i Norraby lät trycka upp för närmare 50 år sedan står på baksidan de här orden som vi hör som denna söndags evangelium (Luk 10:1-9). På vykortets framsida ser man ett böljande sädesfält, med korn av något slag, och klostret som en siluett mot horisonten. Skördens Herre har där under åren haft en handfull arbetare, stödda av karmelitnunnornas bön i Glumslöv och här i Hillerød, med många andra flera tillika.

Ge dem något att äta, ni själva. En – i ordets allra bästa – from dam delgav vid ett fint tillfälle varför hon svarat jag på dragningen till fullheten av den katolska tron, den uppenbarade sanningen, nämligen, att hon önskade Kristi kropp, önskade delaktighet i, gemenskap med, gemenskap i. ”Det är Kristi kropp jag åstundade, om du förstår vad jag menar”, sade hon. Den som säger katolska kyrkan, säger den heliga eukaristin – och den som menar den heliga eukaristin, borde i alla fall, om hon helt förstod vad hon menade, säga katolska kyrkan, säga och åstunda Jesus Kristus.

Den otrogna befrias. Vi har kommit till femte fastesöndagen. Fastesöndagarna under årgång C utgör tillsammans ett mönster för en stor och djupgående undervisning om just omvändelse/försoning. Det är evangeliet om den otrognas befrielse, som vi hör idag. Det är om hösten. Jesus har under flera dagar gett sin ljuvliga undervisning i templet, mitt under lövhyddohögtiden (sukkot), en tid för andlig rening för män och kvinnor, att försonas med Gud.

Fattigdom kommer inte alltid i formen av att någon räcker fram sin hand för att be om någonting. Ibland är fattigdom som bor djupt inne i hjärtat. I evangeliet idag så varnar Jesus med olika ”ve-rop” de som är rika, mätta, skrattar och blir talade väl om. Vad är det för fel med att ha goda ting i livet, kanske man undrar? Ingenting, förmodar jag, men vi kan föreställa oss att vårt fokus på bekvämligheter och ting ibland kan komma i vägen för nåden.

Liksom ledda av Anden fick vi kanhända börja den heliga mässan idag på Kyndelsmässodagen med välsignelse av ljus, ljus tända åt oss som vi sedan fick bära högtidligt i procession fram till Herrens altare. Vi påminns hur vi också själva blivit helgade genom dopets sakrament åt Gud, och när vi under livets gång tänder ett ljus, hemma eller i ett kapell, så lyfter vi också fram Kristi ljus tänt och tillägnar det åt Gud att stå inför honom, som bön, tillbedjan, förbön eller tillägnan av något annat slag: ”Liksom Guds moder, den renaste Jungfrun, bar det sanna ljuset i sin famn och kom till dem som satt i mörkret, så skall också vi hämta ljus av hans ljus, när vi bär ljuslågan klart synlig för alla, och går honom till mötes som är det sanna ljuset”